Monthly Archives

mars 2018

Recept

Glad grön påsk!

Lagom till långhelg och påskfirande har våren kommit till Stockholm – hoppas att du firar med dina nära och kära. Hemma i kollektivet har vi precis ätit en grön påsklunch. Jag fortsätter på mitt plantbaserade tema och serverar äggfri påskmat, inga kycklingar kom till skada när den här lunchen förbereddes och avnjöts. Hoppas att du tycker om recepten <3


Spicy spenatsoppa, 2 personer
400 g fryst spenat
2 potatisar
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
2-3 cm färsk ingefära
1 färsk chilifrukt
1 burk kokosmjölk
1 sockerfri buljongtärning

Topping: Färsk dill, pumpafrön och hackad salladslök + sidosallad.

Gör såhär: Hacka lök, vitlök, chili och ingefära. Fräs i en kastrull med 1 msk kokosolja till löken får en lätt gyllenbrun färg. Hacka potatisen, tillsätt potatis och spenat i kastrullen, rör om i ca 2 minuter. Tillsätt 1 burk kokosmjölk + 400 ml vatten. Låt koka upp ca 10 minuter med buljongtärningen. Mixa soppan slät och servera med dill, pumpafrön och hackad salladslök.


Portionspajer med sparris & soltorkade tomater, 10 st
Botten: 2 dl kikärtsmjöl
1 dl majsmjöl
0,5 dl olivolja
0,5 dl spad från de soltorkade tomaterna
1 dl vatten

Fyllning: 1 pkt naturell tofu
2 dl växtbaserad mjölk
3 soltorkade tomater
1 tsk gurkmeja
5 körsbärstomater
1 knippe sparris
Salt & peppar

Gör såhär: Sätt ugnen på 200 grader. Rör ihop ingredienserna till pajbotten och fördela i 10 st muffinsformar, förgrädda ca 5 minuter. Mixa tofu och mjölk (jag använde havremjölk) slätt i en mixer. Hacka de soltorkade tomaterna och vänd ner i tofustanningen, krydda med gurkmeja, salt och peppar. Fördela tofustanningen på bottnarna i muffinsformarna, lägg en bit sparris och en halv körsbärstomat på varje paj. Grädda mitt i ugnen 15 minuter.




Foto: Johan Öhrlund.

Motivation

Gratitude is my attitude

Något som har gjort stor skillnad i mitt liv är att träna på att känna tacksamhet. Det kanske verkar som en nästan för enkel lösning, att skriva ner tre saker om dagen som du är tacksam över, men faktum är att studier visar på en långvarig effekt hos försökerpersoner (källa) – ju mer du övar dig på att känna tacksamhet, desto mer tacksamhet kommer du att känna! Så hur gör man? Börja med att här och nu, sluta läsa och blunda. Lista tre saker som du är tacksam över. Öppna ögonen och skriv ner dem, läs sedan resten av det här inlägget.


> Ta övningen seriöst, att skapa nya vanor tar tid. Ställ in en påminnelse på mobilen tills vanan har blivit en självklar del av vardagen.

> Variera dig! Om du varje dag uttrycker samma tre saker att vara tacksam över blir känslan inte genuin. Tänk tillbaka på tre resor du uppskattat, tre goda middagar, tre saker du lärt dig det senaste året osv.

> Dela med dig, skicka ett meddelande till någon som du uppskattar och uttryck din tacksamhet över att ha den personen i ditt liv.


Idag är jag tacksam för:
1. Den fantastiska helgen som var, framför allt en brunch i solen med ett par efterlängtade vänner!
2. Att jag är frisk nog att äta saker som jag själv inte valt, planerat för eller lagat – utan att få ångest.
3. Jag lägger ner hjärta och själ i det jag gör, och är tacksam varje dag för att det faktiskt gör skillnad för människor. Det händer något spännande kring min och Anki´s bloggserie om ätstörningar senare i vår.
Stay tuned <3


LÄS OCKSÅ: Guidad tacksamhetsövning i steg för steg.

Träning

Löpning 101: Distanspass, långpass & intervaller

En av många anledningar till att jag älskar löpning är för att det är enkelt och lättillgängligt. Allt som behövs är ett par bra skor och vettiga kläder, sedan är det bara att ge sig ut! Men den ”vanliga rundan” blir snabbt tråkig och inte särskilt utvecklade. I början av året anmälde jag mig till Tjejmilens 21K som går den 21 april i Stockholm för att få ett mål med min löpträning. Efter ett par veckor gjorde en gammal fotledsskada sig påmind och min besvikelse visste inga gränser. Det slutade med att jag ställde in loppet och bokade en resa till New York med mina vänner – drastiskt kan tyckas, men också fantastiskt spontant och typiskt mig, haha. Effekten lät inte vänta på sig, när pressen släppte kom löparglädjen tillbaka och min träning är igång igen. Mot nya mål!


Vad vill du veta om löpning? Som ni vet är jag personlig tränare till yrket, och har vidareutbildat mig inom bland annat uthållighetsträning. I dagens inlägg berättar jag mer om de olika delarna av ett löpträningsupplägg. Lämna gärna en kommentar om det är något du vill att jag tar upp i kommande inlägg – Hur kan en träningsvecka se ut? Hur väljer man löparskor? Skador? Hur långt bör man springa? Du kan också maila dina frågor till alexandra.ohrlund@live.se.

> Distanspass: Basen och de mest grundläggande passen i din löpträning, till för att skapa mängd och volym i din löpträning. Hastigheten och distansen är behaglig, och du kommer in i en bra rytm – man skulle kunna säga att du ”bara är ute och springer”. Vi förbereder och anpassar kroppen för hårdare träning och belastning, distanspassen är alla de kilometer som krävs för att kroppen ska hålla under tuffare pass.

> Långpass: Som namnet avslöjar är detta de pass där du tränar på att springa långt och länge. Längden på ett långpass beror på din träningsbakgrund och din träningsnivå. Till en början är det tiden ute som är det viktiga, inte farten, och det brukar röra sig om ca 1,5 – 3 timmar. Längden på långpassen byggs upp sakta, det brukar vara lämpligt att öka distansen med 2-3 kilometer i taget. För löparen som springer ca 5-10 km på distanspassen är 12-15 km en bra början. Långpass är speciellt viktiga för dem som tränar för halvmaraton, maraton, triathlon och ultradistanser. Syftet med långpass är att bygga grenspecifik uthållighet och förbättra kroppens hållfasthet i skelett, senor och leder.

> Intervall: De tuffaste passen i ditt upplägg! Poängen med all intervallträning är att flytta dina gränser, våga pressa dig själv på passen – det ska kännas rejält efteråt. Korta intervaller brukar vara 50-400 m, där fokus ligger på hastighet och teknik. Långa intervaller brukar vara 1km och uppåt, här ligger fokus på att bygga uthållighet. När du börjar intervallträna kan det vara bra med stillastående vila för att maximera återhämtningen. När du börjar bli mer van kan du gå över till joggande vila, pulsen går inte ner på samma sätt och din uthållighet blir ännu bättre. Om det är någon intervall som skall gå snabbare än de andra, så är det de sista. Var inte rädd för att gå ut hårt, men ladda för att orka öka mot slutet.


Foto: Oscar Jettman för Sporthälsa.se.

LÄS OCKSÅ: Konditionsträning kan minska risken för demens!

Motivation

Självkänsla på sociala medier

Jag har svårt att minnas tiden före sociala medier. Det digitala samhället har blivit en självklar del av mitt liv, och jag kommunicerar dagligen med min familj, mina vänner, mina klienter och mina läsare på nätet. I del 3 av min och Anki Ström´s bloggserie om ätstörningar skriver jag om hur sociala medier påverkas oss, Anki förklarar skillnaden mellan självbild och självförtroende, och jag svarar på frågan om vad som händer med kroppen när vi svälter oss själva. Fortsätt gärna ställa frågor i kommentarsfältet, eller maila mig på alexandra.ohrlund@live.se om du vill vara anonym <3 Foto: Johan Öhrlund.

Alex: Har du hört talas om ”Facebook-depression”? Journal of Social and Clinical Psychology har publicerat en studie som länkar Facebook till depressiva symtom, där problemet verkar vara att vi jämför oss med andra. Idag skulle vi kunna dela in oss i 3 kategorier: 1) människor som vuxit upp med sociala medier, 2) människor som introducerats till sociala medier, och 3) människor som inte använder det pga bristande intresse/kunskap. Inom området sociala medier är klyftorna mellan generationerna stora. Frågan är hur den outtröttliga jakten på flest likes egentligen får oss att må? Kom ihåg att alla, inklusive jag och du, postar våra bästa stunder på Instagram – inte våra sämsta. Allt är inte vad det ser ut att vara, bilderna du ser i tidningar och på sociala medier är redigerade för att se ut på ett visst sätt. Jag tror att hur du använder sociala medier avgör om det påverkar dig positivt eller negativt. För att inte låta dig påverkas negativt så är mitt bästa råd att jobba med din självkänsla. För mig är Instagram en community där jag kan dela erfarenheter med likasinnade. Om någon eller något i mitt flöde inte får mig att må bra så avföljer jag direkt.

I likhet med ambitionen bakom I am Ready så tror jag på att sprida ett hälsosamt budskap baserat på information och inte spekulation. Jag tror på gemenskap och att skapa möten mellan människor! En kommentar från en anonym pseudonym kommer aldrig att få påverka hur jag mår igen, och jag kommer aldrig låta antalet likes på en bild avgöra mitt värde. Att må bra är en ansträngning jag gör, och den är livsnödvändig för mig. Jag lämnar över ordet till Anki, som reder ut begreppen ideal, självbild, självkänsla och självförtroende.

Anki: Det ligger i den mänskliga naturen att vilja ”se bra ut”, att söka bekräftelse av andra, att duga, vara ”rätt och passa” in. Men vad som är snyggt, inne och anses som ideal har skiftat genom tiderna och skiljer sig även åt från olika kulturer. Titta bara på 1950-talets kurviga förebilder och jämför med dagens nästan anorektiska modeller på catwalken. Kroppsideal har med andra ord alltid funnits, men skillnaden är att vi idag exponeras på ett helt annat sätt med den digitala världen vi lever i.

Just nu är vältränad och hälsosam det ”nya inne”. Definierade muskler och en aktiv livsstil är det som eftersträvas om vi tittar på vad tidningar och media skriker ut från reklamer och annonser. Det som marknadens krafter egentligen gör är att få oss att bli missnöjda med hur vi ser ut eftersom vi jämför oss med det vi ser. Vilket i sin tur leder till att vi köper produkter, tecknar upp oss på gym eller köper tidningar med löften om knepen för att gå ner 5 kg på en vecka. Det finns pengar att tjäna på att människor har kroppskomplex och det vi måste vara medvetna om är att det finns psykologiska krafter bakom hur annonser skrivs och förmedlas, reklamer i TV är uppbyggda. Vi blir lurade hela tiden genom att hjärnan omedvetet reagerar på olika stimuli.

Vi ska självklart leva hälsosamt, röra på oss och äta för att ge kroppen god näring, men tyvärr blir fokus alltför mycket på utseendet och många människor lägger allt sitt värde i det. Att inte se ut som tjejerna eller killarna på reklampelarna, eller känna igen sig i de som är stora influencers på sociala medier, innebär därmed att man är sämre. Det här är oerhört tragiskt eftersom det inte är verkligheten vi ser representerad på de flesta bilder som sprids. De är retuscherade, tillrättalagda och den så kallade ”vanliga människan” får sällan agera modell.

Det är viktigt att ha en grundad självkänsla och inse sitt eget värde precis som man är, för att stå emot alla intryck och påverkan som vi konstant utsätts för ifrån olika håll. Självvärde eller självkänsla handlar om att veta vem man är, stå upp för sig själv och gilla sin person. Att ha respekt och acceptans, en inre röst som man litar till i livet och en känsla av grundtrygghet. Med en god självkänsla kan du hantera en dålig dag, ett misslyckande eller att något inte blev som du tänkt dig. Du tar nya tag och är positivt inställd. En person med låg självkänsla har ofta en konstant dialog med sig själv om att inte duga, göra fel och letar efter saker som bevisar den inre föreställningen om sig själv som ”dålig”. Till exempel att det är fel på utseendet, kroppen eller att vågen visar för många kilo. ”Om jag bara går ner 10 kg, då blir livet annorlunda”.

Ofta blandar vi ihop begreppen självkänsla och självförtroende, men saken är att det handlar om olika saker. Självförtroende är mer kopplat till prestation och görande, och du kan ha en god självkänsla men ändå sakna självförtroende i vissa sammanhang där du känner dig osäker. Det är inte heller ovanligt att ha en prestationsbaserad självbild vilket innebär att din känsla av värde kopplas ihop med det du presterar och gör. Du blir dina prestationer så den dagen du kanske blir av med jobbet, eller du inte lyckas med ett idrottsresultat, rasar världen omkring dig. Låg självkänsla och/eller självförtroende kan ställa till stora problem för det psykiska måendet och hälsan och mitt råd till dig som känner att du inte duger, har jobbiga tankar om att du är dålig eller mindre värd är att du bör gå till någon utbildad på området och få hjälp. Risken är annars att du aldrig någonsin blir nöjd med varken dig själv eller något du gör i livet. Det blir ett konstant ekorrhjul av att försöka bli någon annan än dig själv när det egentligen handlar om det rakt motsatta. Att acceptera DIG för den du är och utgå därifrån.

Läsarfråga: Hej! Jag har läst era tidigare inlägg om ätstörningar, tack för värdefull läsning! Jag har en följdfråga som kanske inte direkt rör ämnet, men jag undrar vad som händer i kroppen och med kroppen när man svälter den genom tex pulverdieter?

Alex: Tack för din fråga! Jag tycker att den är väldigt relevant för ämnet, många stirrar sig blinda på hur en ätstörning får kroppen att se ut på utsidan och reflekterar inte över vad som händer på insidan. Eftersom din fråga i grund och botten handlar om svält, och min erfarenhet är baserad på anorexia, så är det detta svaret kommer att handla om. När vi pratar om hetsätning, bulimi eller ortorexi händer även vissa andra saker i kroppen.

När vi är hungriga skickas det signaler som säger oss att vi behöver äta, och när vi har ätit oss mätta känner vi oss nöjda. En ätstörning sätter detta signalsystem ur funktion, individen börjar betrakta hungersignaler som fienden och lär sig att ignorera dem. Det tog många år innan jag började känna hunger igen, och i början var det väldigt ovant att känna att jag faktiskt behövde äta. Annat som händer i kroppen är att ämnesomsättningen sjunker och blodtrycket minskar, kroppen försöker att spara energi eftersom energi behövs för att hjärtat ska orka slå. Huden blir torr och kall, det är vanligt med magsmärtor och många kvinnor tappar mensen – jag gick igenom alla de symptomen.

En av underhudsfettets funktioner är att skydda kroppen från kyla, om fettet försvinner löser kroppen det genom att skapa en tunn behåring för att hålla värmen. Detta kallas för lanugohår, och framträder ofta i nacken, på armarna och på benen. När det inte längre finns något fett att använda som energi börjar kroppen äta musklerna, därför är anorektiker ofta mycket svaga och har dåliga reflexer med eventuell benskörhet som följd.

Det som händer när man går på en pulverdiet är att kroppen förbrukar sitt förråd av kolhydrater och vatten. När kolhydratdepåerna minskar bildas ketonkroppar, som ger en känsla av ”falsk energi”, vissa beskriver det som att känna sig ”hög”. De flesta går upp ett par kilo när de börjar äta mat igen, det beror på att kolhydratdepåerna i levern och musklerna fylls på igen och att mer vatten binds till tarmen. Den här artikeln tycker jag beskriver bra vad som händer när du utsätter kroppen för en extremt kalorisnål diet som tillexempel en pulverdiet. Det är inget jag rekommenderar!

LÄS OCKSÅ:
Del 1 – Vad är en ätstörning?
Del 2 – ”
Jag vill inte prata”

Recept

Choklad- & matchavåfflor

I veckan postade jag en omröstning på instagram där jag frågade er om ni ville att vi skulle fira våffeldagen med nyttiga eller onyttiga våfflor. Ni hade svårt att bestämma er, men valde till slut nyttiga våfflor med hårfina 51 % av era röster. Och ni känner väl mig tillräckligt väl vid det här laget för att veta vad jag föredrar, haha! När jag skriver nyttiga, så menar jag främst utan socker. Mina våfflor är smaksatta med choklad och matcha – näringsrika och mättande på ett sätt som jag inte upplever att de traditionella våfflorna är. Hoppas att du gillar receptet <3


Choklad- & matchavåfflor, 2 portioner
4 ägg
2 dl mandelmjöl
4 msk kokosmjöl
2 dl kokosgrädde/fet kokosmjölk
1 tsk bakpulver
1 nypa vaniljpulver
1 nypa salt

Smaksättning: 1 msk matcha te pulver + 2 msk kakao.

Serveringsförslag: skivad avokado, kiwi och hackade nötter (hasselnötter & mandlar).

Instruktioner: Låt våffeljärnet bli varmt, vispa ihop alla ingredienser med en elvisp eller i en mixer.
Dela smeten på hälften i två bunkar, i den ena tillsätter du 1 msk matchapulver och i den andra 2 msk kakao.
Klicka lite kokosolja i våffeljärnet när det blivit varmt och stäng locket så att oljan smälter och fördelas över hela ytan. Grädda varje våffla ca 4 minuter.



LÄS OCKSÅ: Matiga våfflor med sötpotatis.

Recept

5 anledningar att äta pizza med gott samvete

Hemmagjord pizza är både enkelt att göra och gott att äta, dessutom är det ett mysigt pyssel att låta hela familjen hjälpas åt. På mina kostworkshops lär jag ut hur man lagar hälsosamma versioner av klassiska rätter, och igår visade jag min fina klient hur man bakar sin egen, lite nyttigare pizza. Längst ner i inlägget hittar du tre versioner av pizzabotten som jag kan rekommendera, men innan dess vill jag dela med mig av 5 anledningar att äta pizza med gott samvete.


> Pizza passar alla, och att baka tillsammans är både socialt och roligt. Ett väldigt fint minne från när jag var liten är att vi ofta bakade pizza hemma, både som fredagsmys och på barnkalaset. Vi dukade fram massor av tillbehör och sedan fick var och en dekorera sin del av pizzan efter eget tycke och smak.

> Enkelt att variera. Igår använde vi min klients favoritgrönsaker, bland annat zucchini, broccoli, champinjoner och oliver. Eftersom hon inte gillar ost så toppade vi med färsk basilika och lite näringsjäst (läs mer om näringsjäst här).

I min receptsamling Ett grönare sätt att äta finns ett recept på grön pizza där jag använder pistagepesto istället för tomatsås, och toppar med bland annat brysselkål och avokado. Ju mer grönsaker på pizzan, desto mer antioxidanter!

> Gör din egen tomatsås, min variant innehåller massor av lök, vitlök, chili och ingefära! Tillagade tomater innehåller rikligt med lykopen (till och med mer än färska tomater), vilket är en antioxidant som hjälper till att motverka såväl hjärtsjukdomar som UV-strålningens sämre effekter. När tomater kokas bryts deras cellväggar ner och lykopenet blir mer lättillgängligt, med en skvätt olivolja underlättas kroppens upptag eftersom lykopen är fettlösligt.

> Vitlök är känt för sina antiinflammatoriska effekter, rik på antioxidanter som vitamin A, B och C samt sägs ha en blodtryckssänkande effekt. Basilika sägs kunna hjälpa din kropp att sänka stresshormonet kortisol. Hur bra?

> Pizza har ett rykte om sig att vara en riktig kaloribomb, och det stämmer till viss del. Problemet när du beställer pizza ute är att det ofta serveras väldigt stora portioner, och därmed blir måltiden väldigt energirik. Baka din egen pizza, och komplettera med en sidosallad så får du faktiskt en rätt så näringsrik måltid!


LÄS OCKSÅ: Min bloggkollega Charlotte tipsar om 3 hälsosamma pizzabottnar!

Yoga

Meditera med en mala

Vad tycker du är det svåraste med att meditera? För mig är det att behålla fokus, men jag vet att det är möjligt att lära sig se tankarna och låta intrycken flyta förbi utan att reagera på dem. En teknik som hjälpt mig, och kanske kan hjälpa även dig med detta, är att använda dig av en mala. En mala är ett traditionellt radhalsband som består av 108 pärlor, och tekniken har använts vid meditation i årtusenden. Att ta hjälp av en mala kan göra det lättare att stilla tankarna, eftersom det involverar ytterligare ett sinne – nämligen känsel.


Ett mala består av 108 mindre pärlor, plus en större pärla som markerar början och slutet på halsbandet. Så varför just 108? Enligt de uråldriga skrifterna består den mänskliga kroppen av 72 000 energibanor, på sanskrit kallas de ”nadis”. Av dessa 72 000 nadis är 108 av dem större energibanor som alla korsar varandra strax under hjärtat, talet 108 anses därför vara heligt. Genom att upprepa ett mantra 108 gånger kan du energimässigt beröra alla dessa energibanor. Du använder din mala för att hålla räkningen, ta en pärla i taget mellan fingrarna tills du upprepat mantrat 108 gånger och gått igenom samtliga pärlor. Håll gärna ditt mala i höger hand nära hjärtat och använd långfingret och tummen, undvik pekfingret som symboliserar egot.


För ett par månader sedan lärde jag känna fantastiska Esmeralda, och när hon berättade att hon tillverkar personliga malor så beställde jag direkt. Jag gav henne fria händer att skapa ett halsband som hon tycker passar mig, och resultatet blev så vackert att jag burit det varje dag sedan dess. Hennes beskrivning av processen gav mig gåshud då hon har fått med alla delar av mitt liv, även dem jag inte pratat med henne om. Det kändes som att hon läst mitt innersta med sin intuition … Jag bad Esmeralda berätta mer om pärlorna hon använt, och hon skrev såhär:

”Ditt halsband består av bergskristall, blå jadekristaller, rosenkvart, sodalit, och gurupärlan är amazonit. Tofsen är tillverkad för hand i miljövänligt, handspunnet lingarn, jag gjort halsbandet utifrån så miljövänlig produktion som möjligt med hänsyn till natur, djur och allt är utvalt med omsorg. Det består av 108 unika pärlor och den 109e huvudpärlan/gurupärlan där intentionen manifesteras i samband med meditationen.”


Bergskristall:
Betraktas som en av de finaste kristallerna, då den stärker andra kristallers egenskaper när de används tillsammans. Dess främsta förmåga är att transportera bort negativa energier, och lagra positiva nya energier/affirmationen som den i sin tur sänder tillbaka ut i universum.

Rosenkvarts: Kärlekens sten, den viktigaste stenen för vårt hjärtchakra. Står för mild, positiv energi och kärlek i alla former, samt manifesterar kärlek till oss själva och allt/alla i vår omgivning. Den balanserar våra känslor och motverkar ångest och ilska.

Sodalit: Dess egenskaper lugnar sinnet och stärker självkänslan, förbättrar koncentration och uthållighet. Stimulerar kreativitet och stödjer vänskap. Ger känslomässig balans, stärker intuitionen och fördjupar meditationen.

Amazonit (gurupärlan): ”Hoppets sten”. Lugnande egenskaper och löser upp negativa energier. Lär oss säga ifrån och ställa krav. För in kärlek i ditt liv och hjälper dig att se klart.

Om du vill beställa en personlig, handgjord mala kan du kontakta Esmeralda på esmeraldaakryl@hotmail.com <3

Recept

Att vara matbloggare

Att blogga om mat är en utmaning på många sätt. Jag tänker alltid på mat: vad jag ska äta, när jag måste laga maten för att kunna ta en bild med bra ljus, hur det ska läggas upp på tallriken och vilket porslin som ska användas. För att hålla bloggen levande måste jag variera mig och inte komma med samma recept på grön smoothie varje vecka, det kreativa kaoset som uppstår är både inspirerande och dränerande. Ibland har jag svårt att motivera för mig själv att lägga pengar på den där extra ingrediensen som skulle se så bra ut på bild, men egentligen inte fyller någon funktion. Jag har tagit med er bakom kulisserna tidigare, och idag tänkte jag dela några anekdoter från livet som matbloggare 😉


Top secret! Dessa recept blir inte tillgängliga förrän om ett par månader, jag säger till när tidningen finns i butik.

Tre saker jag inte räknat med när jag började blogga om mat:
> Hur mycket udda porslin jag numera har hemma i skåpen, enbart för att det ser bra ut på bild.
> Det oändliga diskberget … Jag har allvarligt övervägt att byt ut soffan mot en diskmaskin i min lilla etta, haha!
> Att inte alltid kunna visa vad jag lagat. När jag frilansar med att skapa recept till tidningar ligger deadline ofta väldigt tidigt i förhållande till publiceringsdatum. I veckans matlådor har jag recept som ni kommer att få ta del av först i augusti, vilket betyder att jag inte kan lägga upp dem på några sociala medier.

Sett och hört i mitt kök:
”Vi kan snart äta, jag ska bara få en snygg bild först!”
”Nej det kan vi inte äta idag, det blir inte bra bloggmat!”
”Nu skuggar du tallriken … Kan du hålla besticken med andra handen?”

Motivation

”Jag vill inte prata”

En av konsekvenserna av min ätstörning, och definitivt en av de bakomliggande orsakerna, är mitt kontrollbehov. I perioder har jag haft svårt att visa känslor och jag gråter sällan, men när jag först läste min mammas bidrag till del 2 av min och Anki Ström´s bloggserie om ätstörningar kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. I det skruvade universum jag levde i då fanns det inte plats för någon annan än mig, och jag förstod aldrig förrän jag blev frisk hur det hade påverkat mina nära och kära. Jag lämnar över ordet till min mamma, Anita, och låter henne berätta hur det är att vara förälder till ett barn som drabbas av en ätstörning. Fortsätt gärna ställa frågor i kommentarsfältet, eller maila mig på alexandra.ohrlund@live.se om du vill vara anonym <3 Foto: Johan Öhrlund.


Anita: ”Jag VILL inte prata! Det är överskattat att prata” svarar min tonåriga Alexandra, när jag vill prata om det jag har anat och nu förstått. Hon döljer för mig att hon inte äter. Insikten växte fram, och jag minns precis som Alex skrev förra veckan inte heller exakt hur det började, det smög sig liksom på. Jag märkte att förhållandet till mat blev spänt och jag började iaktta min dotters beteende. Hon blev mer inbunden, stängde oftare in sig på sitt rum och började klä sig i väldigt rymliga kläder. Tunn var hon redan, som spädbarn tappade hon snabbt vikt när hon blev sjuk och ville inte äta. Jag tror att jag tidigt förstod att det inte var något problem för henne att kontrollera sig själv genom att inte äta.

Jag började titta på hennes ansikte och händer, och såg hur hon blev allt tunnare. Jag blev så frustrerad av att inte nå fram, att inte kunna prata med min dotter. Det gällde att hitta en plan B! Jag är inte stolt över att behöva erkänna det, men jag började läsa hennes dagböcker i hemlighet. Där och då kändes det som det enda sättet, och där fanns bevisen – redogörelser för vad hon ätit under dagen, hur lätt det var att inte äta och hur hon inte kände någon hunger.

Jag kanske inte alltid är världens mest pedagogiska person, men jag stannar inte med att betrakta – jag agerar! Jag konfronterade Alex, berättade att jag visste, att jag fanns där och skulle göra allt i min makt för att inte det värsta skulle hända. Många sömnlösa nätter följde därifrån och framåt. Jag letade kontakter som jag trodde skulle hjälpa, och vi provade oss fram med allt från dietister till hypnos, men Alex vägrade prata.

Efter ett rutinbesök hos Skolhälsovården som klassen gjort fick jag ett telefonsamtal. En försiktig, respektfull röst ringde mig på jobbet och undrade hur det stod till, var inte Alex väldigt tunn? Väger hon inte väldigt lite i förhållande till sin längd? Idag, när jag tänker tillbaka på det samtalet, så stannar tiden till precis som den gjorde då. Jag minns hur jag gick till ett förråd på kontoret och stängde dörren för att kunna prata ostört. Jag berättade att jag visste och att jag hade läget under kontroll, vilket jag var helt övertygad om att jag hade. Jag hade inte förstått hur ensam jag kände mig förrän rösten på andra sidan luren ställde frågan ”Och hur mår du i allt det här?”. Tårarna brände bakom ögonlocken. Jag har funderat mycket på om jag kunde ha gjort något annorlunda, men jag tror inte det – jag agerade utifrån den jag är, och försökte hitta vad som kunde hjälpa oss. Vi provade oss fram och backade undan det som Alex kände sig trängd av. Det är det viktigaste, att utgå ifrån sig själv och situationen, och söka efter det som fungerar.

Det finns några intilliggande saker som jag skulle göra annorlunda om det hände idag, som handlar om relationer runt omkring. Idag skulle jag ha sagt till de personer som uppträdde kränkande mot min dotter, som inte förstod hur mycket kommentarerna sårade. Jag gjorde inte det då för att hon inte ville det, idag skulle jag ha hittat ett sätt att framföra vad jag tänkte och kände. Hur ska de annars kunna förstå och ändra på sig? Jag har lärt mig så mycket av den här resan, och jag är evigt tacksam för att vi klarade det. Varje dag är jag tacksam.


Anki:
 Att vara anhörig till någon som är drabbad av ätstörning är en enormt utsatt och påfrestande situation. Som förälder ser du ditt barn tyna bort, inte få i sig näring, vilket är det mest grundläggande behovet vi tillgodoser när ett barn föds och läggs till mammans bröst. Människor runt omkring ser att din dotter eller son blir smalare och smalare, kommer med frågor och kommentarer. Att som mamma eller pappa känna sig maktlös och tappa sin tro på sig själv som förälder är inte ovanligt. Därför är det viktigt att inte glömma bort att ta hand om sin egen hälsa och mående, söka samtalshjälp eller gå med i en anhöriggrupp för att få träffa andra i samma situation som kan förstå vad du och din familj går igenom. Ingen orkar vara stark hela tiden när större delen av vardagen går åt till konflikter och oro för den som är sjuk. Det är viktigt att våga prata om oron, sätta ord på tankar och känslor samtidigt som du som förälder ska fortsätta vara just det, och inte psykolog eller terapeut. Låt de professionella sköta den biten och jobba sig in till kärnan till vad det är som vidmakthåller beteendet kring att fixera sig vid kroppen och mat. Men lämna inte den som är sjuk ”i fred” för att det är lugnast så, för att du inte vill ha bråk utan var besvärlig, träng dig på men med kärlek. Försök hitta på saker som distraherar, ger livet mer mening än att kolla av vågen flera gånger i timmen eller räkna kalorier. Undvik att anklaga eller döma. Den som är sjuk har inte valt sin sjukdom, lika lite som du som förälder kan rå för den. Ni är lika mycket offer för dess klor allihop i familjen och behöver skapa känslan av att ni tillsammans kan besegra den. Men ta hjälp utifrån, av vård och psykiatrin, vänner och skolan. Prata om hur ni har det och mår.

Läsarfråga: Hej! Jag är superorolig att mina småsystrar på 10 och 13 år ska drabbas av att jag har anorexia. Jag är rädd att det kommer att smitta av sig eller öka risken för att de själva kommer få ett problematiskt förhållande till sina egna kroppar. Jag har märkt att den äldsta snappat upp att jag är sjuk igen då hon ger mig hintar och pikar om min mathållning varje gång vi ses (vi bor alltså inte tillsammans). Jag uppfattar det som att hon är orolig eftersom att hon alltid säger åt mig att äta mer. 

Min fråga är om jag bör berätta om min ÄS och sedan svara på hennes frågor, eller om det är bättre att undvika ämnet för att inte lägga över något ”ansvar” på henne? Hur bör man prata med sina småsyskon om sin diagnos? Hoppas att ni kan besvara frågan!

Alex: Jag fick tänka länge innan jag kunde formulera ett svar på din fråga, mycket med tanke på det jag skrev om i första delen av denna bloggserie. Jag känner att du, precis som jag, är rädd att påverka på fel sätt och jag förstår din rädsla till 100 %. Men hur jag än vänder och vrider på dilemmat så kommer jag fram till att det är bättre att prata. När jag var tonåring fanns det knappt någon information att hitta om det jag gick igenom, och jag tror att det bidrog till den enorma ensamhet jag kände. En av de bästa sakerna du kan göra för dina systrar är att vara ärlig med hur du mår, och visa att du tar ansvar för ditt mående. Jag noterade att du skrev att du är sjuk igen, och jag vet inte hur din situation ser ut med behandling/terapi i dagsläget, men jag vill ändå uppmuntra dig att berätta för din familj att du jobbar med ditt mående. Det finns stödgrupper för närstående, bland annat via Frisk & fri, som de säkert skulle må bra av att komma i kontakt med.

Anki: Vad fint att läsa din omtanke om dina systrar mitt i din egen sjukdom! Jag kan tänka mig att de är oroliga för dig, vilket bara vittnar om kärlek till sin syster. Anorexian kommer inte att smitta av sig. Mitt bästa råd är att prata, prata, prata om det, om sjukdomen, ditt mående och vad som händer. Låt inte anorexian bli ”elefanten i rummet” som alla vet finns men ingen nämner. Det skapar bara mer oro och ängslan. Barn vet vad som pågår fast vi inget säger och om vi inte pratar om saker är risken större att de skapar sina egna sanningar och svar på frågorna de har. Svar som oftast inte stämmer med verkligheten och därför är det bättre att berätta, fråga hur de tänker och mår och skapa ett öppet klimat för tankar och känslor.

Anita: Håller helt med Anki, jag tror på att avdramatisera genom att berätta och vara öppen. Idag finns allt tillgängligt på sociala medier på gott och på ont, det är lätt att komma i kontakt med bilder och information och börja jämföra. Eller kanske höra en okänslig kommentar i något sammanhang som man då inte förstår. Låt alla vara med, visa sin kärlek och omtanke och vara delaktig. Det tror jag är bra för såväl små som stora systrar.

LÄS OCKSÅ: Del 1 – Vad är en ätstörning?