Browsing Category

Motivation

Motivation

Mitt nya aktivitetsarmband!

Nej, inte direkt. Aktivitetsarmband i all ära, men ibland undrar jag om de inte gör oss mer stressade? Jag ser på vissa av mina PT-kunder att den ständiga dataströmmen spär på deras kontrollbehov. Jag tycker att det är väldigt intressant med siffror och fakta, men känslan av att jag faktiskt inte vill ha kontroll över alla detaljer (när det gäller min egen hälsa) har växt sig starkare och starkare den sista tiden. Det är mycket möjligt att jag kommer ändra mig senare, men just nu tror jag att en mer avslappnad inställning kommer att få mig att må bättre än vetskapen om EXAKT hur många steg jag tagit idag och EXAKT hur många kalorier jag ätit. Jag fick ett armband med en helt annan funktion i present av min kära mamma när vi träffades senast, och det har suttit på min handled sedan dess.


”The bearer of a Wish Bracelet shall receive their wish as long as the bracelet is worn, comes apart and falls away naturally. Tie a Wish Bracelet three times around your wrist and make three wishes. Continue to often visualise that your wishes have already come true. Once the bracelet wears and falls off, all that thought and positive energy is said to go to the Universe and back again in the form of a life experience. The magic is even more powerful if the bracelet is received as a gift.”

Hur fint?! Jag gissar att man inte bör avslöja sina önskningar, så jag behåller dem för mig själv 😉 Om man väljer att tro på The Law of Attraction eller inte är upp till var och en. Jag gör det, och för mig är positiv energi alltid är det rätta beslutet. Tack för presenten <3

Motivation

Embrace

Äntligen kan jag berätta vad jag jobbat på de senaste veckorna! När vår uppmärksammande och uppskattade bloggserie om ätstörningar gick live insåg Anki och jag direkt att vi måste ta detta vidare. Vi teamade upp med Henriette från Best of You och snart blir drömmen verklighet –  välkommen på föreläsning om kroppsideal och självkänsla <3


OM EVENTET: Sommaren är här och återigen är det dags att ta fram baddräkten. Samtidigt som vi alla älskar att dra till stranden, så känner de flesta av lite ångest över att behöva klä på oss en bikini. Ska vi inte ta och ändra på det?!

Det är naturligt att känna sig osäker på sig själv ibland. Sorgligt nog har de flesta av oss negativa tankar om våra kroppar mer som en regel än ett undantag, ett beteende som blir än mer frekvent under sommaren. Därför vill vi bjuda in dig till ett tillfälle att lära dig hur du kan vända på dina negativa tankar, hjälpa dig att koppla ihop kropp och sinne på ett hälsosamt och hållbart sätt.

Vi, Clarion Hotel Sign och Best Of You, kommer tillsammans med PT:n och Yogainstruktören Alexandra Öhrlund och KBT-coachen/mentala tränaren Anki Ström att guida dig genom en workshop som fokuserar på självkänsla, kroppsuppfattning och sociala mediers påverkan på detta väldigt vanliga men ändå så utmanande ämne. Med hjälp av CFT (Compassionfocused therapy och ACT (Acceptance and commitment therapy) kommer vi att hjälpa dig att omfamna din kropp och själ genom att hitta den där inre känslan av trygghet och självförtroende.

Gör dig redo att omfamna sommaren ångestfri i år!

Praktisk information
När: Torsdag 31/5/2018, 18:00-20:00.
Var: C7, 2: våningen, Clarion Hotel Sign. Östra Järnvägsgatan 35, Stockholm.
Pris: 300 SEK, biljett köpes via: http://bit.ly/ClarionSignWebbshop
Ytterligare information: Workshopen kommer att presenteras på svenska. Vi bjuder på lättare förtäring och det kommer att ges utrymme för frågor.

Om du har frågor om eventet kan du maila mig på alexandra.ohrlund@live.se. Jag hoppas att vi ses där!

Motivation

Några ord till dig som är påväg ur ett stört ätbeteende

När man pratar om att bli frisk från en ätstörning, tänker de flesta på att återgå till hur det brukade vara. Grejen med att bli frisk, är att det inte finns något som heter ”att gå tillbaka”. Det finns bara framåt, och det finns bara förändring. Förändring är skrämmande och att bli frisk är inte enkelt. Det kommer att kännas som att det blir värre, du kommer att tvingas möta din ångest, din ängslan och dina rädslor. Det räcker inte med att bestämma sig för att bli frisk, du måste fortsätta göra det valet varje dag – om, och om, och om igen.


Känner du dig värdelös? Du måste fortfarande äta.
Har du gått upp i vikt? Du måste fortfarande äta.
Har du inte tränat idag? Du måste fortfarande äta.
Är det mycket på jobbet? Du måste fortfarande äta.
Problem i ditt förhållande? Du måste fortfarande äta.
Åt du ”för mycket” igår? Du måste fortfarande äta idag.


Foto: Johan Öhrlund.

Motivation

5 budord för en snällare bikinisommar

Sedan jag skrev det här inlägget har jag fortsatt fundera på det här med hur vi ser på våra egna och på andras kroppar. Era kommentarer och berättelser etsade sig fast på min näthinna och jag känner mig inte på långa vägar redo att släppa ämnet. I dagens inlägg listar jag några enkla saker som vi – du & jag, kan göra för att vara lite snällare mot varandra inför ”bikinisommaren”. Jag delar även ett urval av era läsvärda kommentarer från min bild på Instagram <3


Fem budord för en snällare bikinisommar
1. Kommentera inte hur mycket någon annan äter.
2. Kommentera inte hur lite någon annan äter.
3. Kommentera inte hur nyttigt någon annan äter.
4. Kommentera inte hur onyttigt någon annan äter.
5. Kommentera inte vad någon annan äter.


Foto: Johan Öhrlund.

Jennie: Så intressant diskussion. Har funderat över det här åtskilliga gånger och då främst gällande de där kommentarerna som är menade som en komplimang men som kanske ändå landar fel. Generellt sätt tycker jag att det finns komplimanger bortom utseendet som är mer värda att dela med sig av. Samtidigt vill jag ibland credda en fysisk utveckling, en kroppslig skönhet eller ett vackert drag. Jag lyckas inte landa i var jag egentligen står och inser ständigt att det kan bli fel trots att intentionen är god. Följer allas kloka funderingar med glädje och intresse!

Ingela: Just det, var går gränsen? Vad är det som gör att något som är menat som en komplimang kan landa fel? Men när jag tänker efter finns det väl egentligen ingen anledning att kommentera en kropp. Eller? Är det inte där vi hittar felet? Om kroppen inte är något som behöver kommenteras, bedömas, visas upp, duga… utan istället fungera, orka och hålla.

Rebecca: Önskar att människor kunde tänka efter om:
1. Är det nödvändigt? 2. Är det snällt? 3. Är det sant? INNAN de öppnar sina munnar. Mitt mål är att bli tillräckligt trygg i mig själv och få så pass bra självförtroende att den enda rösten som spelar roll är det jag säger till mig själv. Fan vad jag ska peppa mig själv!! Det krävs säkert år av hårt mentalt arbete men sååå underbart när man kommer till insikten att andras komplimanger och kritik inte spelar någon roll för man vet vem man är, älskar sig själv och ingen annan kan ta det ifrån en!

Malin: Jag tror vi kvinnor i mångt och mycket tar efter våra mammor … jag har vuxit upp med en mamma som gjorde mig medveten om viktens betydelse tidigt. Hon menade såklart inget illa men det är ingen bra grej att påföra sina barn. Bra att du lyfter ämnet. Finns mycket annat att kommentera än utseendet … vi är så mycket mer än det!

Elisabet: Väldigt viktigt ämne! Eftertänksamhet känns för mig viktigt. Att förstå hur det man säger kan uppfattas av mottagaren är inte alltid så lätt, och då är det för mig viktigt att faktiskt avstå att kommentera om det finns risk att missuppfattas. Vilket budskap vill jag ge? Vilka värderingar vill jag förmedla? Tänker oftare på detta när jag ser mina barn växa upp, och hur otroligt tufft och rått saker kan sägas om utseende bland barn, ungdomar och även vuxna. För vems skull ges dessa kommentarer undrar jag ibland …

Motivation

Varför kommenterar vi varandras kroppar?

I takt med att dagarna blir längre, luften blir varmare och kläderna tunnare, så börjar vi också kommentera varandras kroppar. På sociala medier, bakom varandras ryggar och ibland helt öppet till personen ifråga. Under veckan som gått uppstod tre situationer där detta blev väldigt tydligt, och jag kan inte låta bli att undra varför vi känner behovet att bedöma andras utseende?


Situation 1: ”Hej, har du några tips på vad man ska göra om man känner sig som världens sämsta och fulaste människa?” Smset landade i min inkorg för ett par kvällar sedan. Min 16 åriga klient hade fått en taskig kommentar i skolan den dagen som var helt ogrundad och orelevant (trust me), men hos en ung person som kämpar med sin självkänsla lämnade den kommentaren ett ärr som jag hoppas att jag lyckades hjälpa till att läka.

Situation 2: En av mina närmsta vänner skickade ett upprört meddelande i gruppchatten härom dagen. På jobbet hade en kollega vräkt ur sig att min vän är för smal, och dragit parallellen att min vän därmed inte är stark. En till synes oskyldig kommentar som ”äter du verkligen tillräckligt?” kan slå väldigt fel hos någon som hela sitt liv fått sin vikt analyserad högt inför andra. Det är tabubelagt att ifrågasätta övervikt, men inte undervikt?

Situation 3: ”Fan, vilka armar du börjar få!” Jag stod i personalrummet i linne efter ett träningspass. Det var en 100 % välmenande kommentar från en kollega, som hade gett mig fruktansvärd ångest för ett par år sedan. När jag fick komplimangen, så log jag bara och var tyst. I mitt huvud gick jag igenom allt som jag kan göra nu, som jag inte kunde göra när jag vägde hälften så lite. Armhävningar, bänkpress, stå på händer, frivändningar … Och sakta men säkert försvann obehagskänslan.


Det jag vill belysa med det här inlägget är att alla människor bär på bagage som du inte vet någonting om, och en kommentar kan tas emot helt annorlunda än vad du avsåg. Jag skulle vilja uppmana alla att försöka se bortom yttre attribut. Jag menar, det är 2018, och enligt rapporter mår vi bara sämre och sämre. Det måste ju vara värt ett försök?


Foto: Johan Öhrlund.

Motivation

10 saker jag behöver för att må bra

Jag får många frågor från er om vad jag gör för att må bra. Ni undrar hur jag kan se pigg ut, vara glad och prestera både på jobbet och på träningen. Först och främst – alla har dåliga dagar och negativa stunder, jag också! MEN jag tar inte mitt välmående för givet längre utan jobbar aktivt för att förbättra min hälsa på alla plan. För att försöka ge ett konkret svar har jag skrivit ner 10 saker jag behöver för att må bra! Utan inbördes ordning prickar jag helst in alla punkter varje dag, men så länge balansen jämnar ut sig över veckan är jag nöjd. Vad behöver du för att må bra? Dela gärna med dig av din lista i kommentarerna!


1. Känna tacksamhet. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, något som har gjort stor skillnad i mitt liv är att träna på att känna tacksamhet.

2. Att träna. Min kropp behöver rörelse i alla former. Promenader, löpturer, styrketräning, thaiboxning, yoga, och för att inte tala om mitt aktiva jobb. Jag ska vara helt ärlig och säga att vissa dagar skulle jag helst vilja dra täcket över huvudet och inte röra mig ur fläcken, men jag har ALDRIG ångrat ett träningspass och känslan efteråt är oslagbar.

3. Bra mat! Vad jag stoppar i mig är jätteviktigt för mig, om jag äter dåligt så mår jag dåligt. Så enkelt men samtidigt så svårt! I stressade situationer är det lätt att göra mindre bra val, men vid det här laget känner jag mig kropp tillräckligt väl för att kunna tyda dess signaler i 99 % av fallen.

4. Dagsljus. Vare sig det är vinter eller sommar så gör en timme utomhus susen för mitt välmående. Jag älskar uteaktiviteter och drömmer om en fjällvandring innan året är slut, det var alldeles för länge sedan! Jag tar alltid D-vitamintillskott för att försäkra mig om att det behovet är tillgodosett.

5. Yoga + meditation, för mig går de två hand i hand. Min rutin har förbättrats under det senaste året eftersom jag studerat till yogalärare och haft en viss ”press” att praktisera regelbundet. Det ska bli spännande att fortsätta utveckla min praktik efter utbildningens slut, det känns helt overkligt att jag får mitt diplom om bara en vecka!

6. Egentid. Jag är alltid omgiven av människor och väldigt sällan ensam. Mitt jobb går ut på att ge mycket av mig själv, om jag inte prioriterar att ladda batterierna så påverkar det min energi. Jag jobbar ansikte mot ansikte med mina kunder dagligen, bor med min bror, umgås med mina vänner, sover hos min kille, skypar med min familj … Jag har ett stort behov av att få mitt space och har lärt mig att uppskatta tystnad.

7. Personlig utveckling. Jag mår som bäst när jag lär mig nya saker, och jag upplever känslan av att stå stilla som obehaglig. När jag sitter på bussen lyssnar jag ofta på podcasts eller kollar på Youtube-klipp. Jag läser mycket, både böcker och digitalt material. Jag går på utbildningar och workshops så fort chansen presenterar sig och hoppas att jag aldrig slutar lära mig!

8. Uttrycka mig. Jag behöver få ur mig mina tankar och känslor dagligen, ett sätt som fungerar för mig är att skriva. Jag skriver här på bloggen, på instagram, i anteckningar på mobilen och i drömkalendern. Att sätta orden på papper hjälper mig att organisera mina tankar.

9. Närhet. Lika viktigt som egentid är för mig, är det att känna att jag connectar med en annan människa – en kram från en kund eller att snacka strunt med en kollega räcker.

10. Sömn. Jag har alltid haft svårt att sova, ända sedan jag var liten. Som du säkert förstått av de andra punkterna på den här listan så är jag en aktiv person som har massor för sig, och sömn kändes länge som (ursäkta uttrycket) slöseri med tid. Det har jag fått lära mig att omprioritera, om jag inte sover kan jag inte jobba, träna, skriva eller umgås med mina nära och kära.


TIPS: Sätt en intention! Börja dagen med att tyst, för dig själv, sätta din intention för dagen. Detta hjälper mig att starta dagen ”inställd på rätt frekvens” och manifesterar positiva händelser. Ge det ett försök och upplev skillnaden <3

Motivation

Coachella, baby!

På min semester fick jag äntligen bocka av Coachella från min bucketlist, check på den! Coachella är en av världens största musikfestivaler och ligger i Indio, ett par timmars bilfärd utanför Los Angeles. Med över 100 000 besökare per dag och artister som The Weeknd, Kygo, Beyoncé och Eminem i årets line up är det inte konstigt att människor vallfärdar till Kalifornien från hela världen. Men värmen, sandstormarna och de långa dagarna tar på krafterna, idag ger jag dig mina bästa tips för att du ska få ut så mycket som möjligt av helgen.
Vilka ska med nästa år?!

BO PÅ CAMPINGEN. Att campa på Coachella är ett måste, iallafall första gången. Det är olidligt varmt på dagarna och kallt på nätterna, men också en stor del av upplevelsen.

PLANERA DIN OUTFIT. Om det är någon gång du ska ta ut svängarna, så är det nu. Coachella är som ett eget universum där fransar, paljetter och fjädrar är regel snarare än undantag. More is more!

BÄRBAR LADDARE TILL MOBILEN. Det enda som är längre än duschkön är kön till laddningsstationerna. Det finns wi-fi på vissa ställen på festivalområdet, men så fort solen börjar gå ner och besökarna strömmar till så försvinner all mobiltäckning. Håll ihop med dina vänner om du inte vill riskera att bli ensam resten av kvällen.

VAR BEREDD PÅ SANDSTORMARNA. Indio, California, där festivalen ligger är ett ökenområde och sandstormar är inte ovanligt. Campingen öppnade flera timmar senare i år pga detta, vilket ställde till det för långväga festivaldeltagare. Packa en bandana som du kan knyta över mun och näsa, det kommer snarare få dig att passa in än att sticka ut.

LADDA NER COACHELLA-APPEN. Här har du karta över området, lista över matställen och schemat med eventuella ändringar direkt i mobilen + plus ”hemliga” tips & trix. Finns i App Store.

COACHELLA ÄR PRECIS LIKA GRYMT NYKTER. Ha respekt för värmen och de långa dagarna på festivalområdet. Ta med en tom vattenflaska, det finns vattenstationer över hela området.

PACKLISTA: Kylbox för mat & dryck, uppblåsbar madrass, sovsäck, varm tröja till kvällen, ficklampa/pannlampa (det blir väldigt mörkt på campingen på natten), våtservetter, sminkborttagningsservetter, bärbar mobilladdare, solglasögon, solskyddskräm, hatt/keps, tom vattenflaska, bandana, skor du inte är rädd om (ej högklackat!), filt att sitta på, kontanter (för att slippa köa till uttagsautomaterna).

Motivation

Du kan bli frisk och fri

Vi har kommit fram till den 5e och sista delen av min och Anki Ström´s bloggserie om ätstörningar. Dagens ämne är enligt mig det svåraste av alla, vi ger oss nämligen in i diskussionen om det går att bli frisk och fri. Anki delar med sig av sin historia, och jag erkänner vad jag kommit fram till under tiden vi skrivit den här serien. Fortsätt gärna ställa frågor i kommentarsfältet, eller maila mig på alexandra.ohrlund@live.se om du vill vara anonym. Jag sammanställer frågorna och vi fortsätter att svara, kom ihåg att du är aldrig ensam <3 Foto: Johan Öhrlund.


Alex: Jag har dragit mig för att skriva det här inlägget, för fram till igår kväll var jag säker på att det går att bli frisk – men kanske aldrig fri. Någonstans hoppades jag att orden skulle komma till mig längs vägen och att jag genom att skriva den här bloggserien skulle hitta svaret. Insikten kom sent söndag kväll när jag satte mig ner för att redigera den text som Anki skrivit och skickat till mig inför det här inlägget, svaret jag hittade var inte det jag förväntat mig. Jag ska vara helt ärlig med dig nu: jag lever fortfarande med den där lilla rösten i bakhuvudet. Varje gång något händer i mitt liv som jag känner att jag inte har kontroll över, så kommer rösten med en lösning. Den viskar i mitt öra att om jag bara vägde lite mindre, om jag bara var lite starkare, om jag bara åt lite mindre och tränade lite mer … Sanningen är att jag kämpar för att vara frisk, och jag är ännu inte fri. Jag är en välutbildad, världsvan, smart ung kvinna och jag står emot rösten varje dag – men det förändrar inte det faktum att den finns där. Idag går jag i samtalsterapi för första gången någonsin, för att jag är skyldig mig själv att bli frisk bortom alla tvivel. Jag vill bli fri. Jag lämnar över ordet till en av mina största förebilder, som växer mer och mer i mina ögon för varje mening hon skriver. Anki ger mig hopp om att det går att bli frisk OCH fri.


Anki: Ja, jag har också varit där. Jag minns känslan av kontroll när jag var konstant hungrig. Hur jag gick upp och ner på vågen för att se om det hade hänt någon sen sist, som var för 10 minuter sen innan jag gjorde 100 sit-ups och 100 upphopp. Jag minns smaken i munnen efter jag hade kräkts upp chokladen jag hetsätit för att dämpa ångesten. Ångesten som jag inte riktigt visste vart den kom ifrån och istället för att ta reda på det försökte fly ifrån. Jag var ung, bara tonåring och att i den åldern hantera sin ångest är inte lätt. Vi hittar våra strategier och knep för att överleva den inre smärtan som river och sliter i kropp och själ. Jag lärde mig att jag kunde kontrollera mat, straffa mig själv med hunger eller hetsäta och sen spy. Hela mitt jävla liv kretsade under en tid av tankar på mat, äta, kalorier, kilon, vikt och utseende. Jag hatade varje minut av det men idag när jag möter unga tjejer och killar är jag tacksam för erfarenheten för jag VET att det går att bli frisk.

Jag var aldrig så sjuk att jag blev inlagd på sjukhus eller gick till psykolog för mitt störda beteende kring mat, men min omgivning förstod vad klockan var slagen. En vän och klasskompis ringde mina föräldrar och berättade att jag aldrig åt i skolan och ville försäkra sig om att jag gjorde det hemma. Vilket mod hos en 14-åring! Min fotbollstränare reagerade också och försökte prata med mig, vilket fick effekten att jag blev arg men samtidigt insåg att det jag gjorde mot mig själv syntes och inte var sunt. Mina föräldrar var på mig när jag sprang på toaletten direkt efter maten för att se till att jag inte spydde och kommentarerna var många om ”hur smal jag hade blivit”. Kommentarer som dessvärre bara gjorde saken värre. Jag VILLE bli smal, det var ju målet. Dessvärre har målet inget slut utan skjuts bara ännu mer neråt, i vikt. Och för den som inte stoppar i tid kan en ätstörning leda till att du faktiskt dör av svält. Det är ett långsamt och plågsamt självmord, ett självdestruktivt beteende som förstör kroppens funktioner, kan leda till barnlöshet, benskörhet eller hjärtstopp. Och jag ville någonstans inte dö utan bara bli av med ångest och självhat. När jag åkte till Barcelona som au-pair blev min ätstörning som sämst. En av de roligaste tiderna i mitt liv var också den värsta. Ingen hade koll på mig och även om min ”au-pairmamma” reagerade över att jag rasade i vikt så skyllde jag allt möjligt som hon inte kunde kontrollera. Det var mycket upp och ner i vikt för mig under några år och det gör det hela svårare. När man inte är FÖR smal tror ingen att beteenden finns kvar. Men tankarna och det dåliga mående inombords var detsamma oavsett vad vågen visade.

Jag träffade Pär, som sedan blev min man och livskamrat, julen 1996. Och där någonstans började jag på allvar ta tag i mig själv och mitt destruktiva beteende. Min räddning har varit en stark inre motor och kraft som gjort att jag oavsett vilka motgångar jag mött i livet ALLTID har rest mig upp igen, bestämt mig för att kämpa. Det gjorde jag den här gången också. Jag var så trött på att alltid tänka på mat, bli av med kalorier och ständigt sträva efter att bli smal så jag bestämde mig för att det måste finnas ett sätt att bli fri. Jag ville LEVA. Sakta men säkert började jag en livsstilsförändring som blev ett sätt att leva, som jag håller fast vid än idag, med regelbundna mattider och träning för både kropp och själ. Jag läste allt jag kunde om ätstörningar, träning och kost, slängde framförallt ut vågen och har aldrig haft någon sen dess – det är idag 20 år sen. Jag valde att vara VÄRD att leva ett bra och för mig hälsosamt liv där jag månar om mig själv.

Förändringen gick inte över en natt, självklart har det varit tufft och även krävt terapi för att bearbeta det som utlöste mitt självdestruktiva beteende. MEN sen den dagen jag bestämde mig har jag inte haft ett enda återfall med ”späkning” eller ”hetsätning” (även det över 20 år sen). Visst har jag dagar när jag suckar över att mina ben är för korta och rumpan för stor MEN jag älskar mig själv och straffar mig inte genom att inte äta eller att träna för hårt. Det går att bli frisk eller som jag vill uttrycka det FRI. För det är som att ha en demon sittandes på axeln eller inuti huvudet som HELA tiden väser om att du är för tjock, måste gå ner i vikt, inte borde äta den där bullen eller springa några extra varv i spåret för att få äta kvällsmat. Men du måste BESTÄMMA dig för att du VILL bli FRI och FRISK, att du är beredd att göra jobbet som krävs och ta emot hjälp. För att du är värd ett bättre liv än att ständigt jaga kalorier och ett ”bättre utseende”. Du är som allra vackrast precis som du är, och kan aldrig bli någon annan än dig själv. Däremot kan du välja att utvecklas, lära dig mer om livet och den fantastiska människa som är just DU. Lära dig att älska och ACCEPTERA dig själv precis som du ÄR.

Läsarfråga: Bra tema att ta upp! Så många dolda fall som finns. Är själv frisk från anorexi sen dryga 20 år tillbaka. Men min fråga är, blir man någonsin verkligen HELT frisk? Frisk från det där lilla, irriterande sandkornet av tankar som ligger och skaver i bakhuvudet, och som vid stress snabbt växer sig större och blir som att ha en sten i skon – ständigt närvarande. Jag skäms för att erkänna att jag inte helt har släppt kontrollen här, och att ”inte ha kontroll” ger mig starka obehagskänslor. Det gör mig snarstucken, gråtmild och jag blir lätt irriterad. Går det att blir frisk? Är det personlighetsberoende? Hur lär man sig det? Är det speciella personlighetstyper som får ätstörningar? Högkänsliga personer? 

Anki: Det går absolut att bli helt frisk från ätstörningar, men det är viktigt att förstå att det tar tid. Anledningen till att man drabbas av en ätstörning kan dels vara ärftlig då det finns en ärftlighetsfaktor. I övrigt kan det vara en ”vanlig tanke om att gå ner i vikt” som går över styr, ett sätt att få kontroll över sig själv om livet i övrigt är turbulent. Man kan ha varit med om något jobbigt eller traumatiskt (t ex ett övergrepp), ha låg självkänsla och påverkas av sociala medier/samhällets syn på kroppsideal. Vanligt är att ”duktiga flickan” eller så kallat högpresterande tjejer drabbas. Personer med drag åt perfektionism eller tvång ligger också i ”riskzonen”. Det är viktigt att inte glömma att det finns ett mörkertal bland killar som lider av någon form av ätstörning och det behövs mer forskning som riktar sig mot båda könen.

I ditt mejl utläser jag två nyckelord – stress och kontroll och dessa två begrepp hör i hög grad ihop. När vi blir stressade startar en automatisk reaktion i vår kropp som larmar om ”flykt eller kamp”. Vårt undermedvetna vill per automatik bli av med känslan av att vi ”tappar kontroll” både psykiskt och kroppsligt. Att genom överdriven träning eller kontrollerat födointag försöka skapa en känsla av kontroll på läget är inte ovanligt men när vi vet om att det är så kan vi också göra något åt det. Att när stressen kommer och därmed också det du beskriver som ”obehag” välja att stanna i känslan, acceptera att den finns och vara trygg i att den också kommer att försvinna. Det innebär inte att man måste sätta sig ner och göra ingenting. Man kan med fördel göra andra saker men inte i ett försök att FLY ifrån reaktionen utan som en bekräftelse av att den är där, ok och går utmärkt att leva på med.

Kroppsliga reaktioner och känslor är just BARA det och inget annat som kan ta över vårt liv, vår kropp och förstöra allt. Det är vi själva som VÄLJER hur vi ska reagera och hantera dem, hur stort utrymme de ska få i våra tankar och dagliga liv. När de tar över behöver vi hitta strategier för det t ex genom KBT-samtal/behandling. Kramar från coachen!

LÄS OCKSÅ:
Del 1 – Vad är en ätstörning?
Del 2 – ”
Jag vill inte prata
Del 3 – Självkänsla på sociala medier
Del 4 – Kan man vara för hälsosam?

Motivation

Kan man vara för hälsosam?

Vart går gränsen mellan träning och överträning? När blir ett oskyldigt val att äta hälsosamt destruktivt och fanatiskt? I del 4 av min och Anki Ström´s bloggserie om ätstörningar pratar vi om ortorexi, jag har bjudit in Marina Sjöberg – idrottspedagog, beteendevetare och legitimerad dietist med 15 års erfarenhet som Svensk Friidrotts förbundsdietist. Marina skriver om ätstörningar inom idrotten, Anki benar ut begreppet ortorexi, och tillsammans svarar vi på veckans läsarfråga om träning vid undervikt. Fortsätt gärna ställa frågor i kommentarsfältet, eller maila mig på alexandra.ohrlund@live.se om du vill vara anonym <3 Foto: Johan Öhrlund.

Anki: Jag har den senaste tiden gjort en djupdykning i begreppet ortorexi eftersom jag under mina år som PT, kostrådgivare och KBT-coach har insett att begreppet i sig inte används utifrån dess rätta mening. Det används ofta i samband med en överdriven upptagenhet av träning och den egna kroppen, men jag har under mina efterforskningar hittat att dess ursprungliga innebörd handlar om ätandet precis som vid anorexia eller bulimi. Därmed inte sagt att den som lider av ”överträning” och/eller ett tvångsmässigt beteende kring den egna kroppen och mat inte mår dåligt och behöver hjälp. Men vi behöver veta VAD det är vi pratar om, lita till forskning och vetenskaplig grund före allt som sprids via sociala medier och tidningar. Vi behöver kanske inte heller ”fler nya begrepp” utan lägga mer energi och pengar på att forska om ätstörningar, tvångssyndrom och andra sjukdomstillstånd som drabbar unga män och kvinnor och skapar stort lidande. Och framför allt titta mer kritiskt på vad det är som sprids i form av budskap kring träning, kost, hälsa och utseende. Här har vi alla som verkar på sociala medier eller skriver artiklar, bloggar ett STORT ansvar.

Vad är det som uppmuntrar ett överdrivet hälsosamt beteende? Det pratas oerhört mycket om träning, hälsa och kost både i tidningar, sociala medier och samhället i stort. Löpsedlarna skriker ut sina budskap om att komma i form till sommaren 2018. Som KBT- coach tycker jag att vi tappar innebörden av att leva hälsosamt och fokuserar endast på en del – den kroppsliga. Det läggs en värdering i att vara smal, vältränad och äta så rent och naturligt som möjligt men vi pratar ingenting om hur vi mår på insidan. Det mentala tillståndet av att konstant behöva tänka på vad du stoppar i dig, hur många pass du har fått till den här veckan eller om du klarat av att undvika ALLT socker.

Självklart ska vi röra på oss, äta en för kroppen välbalanserad kost som ger energi och inte är skadlig. MEN det måste finnas en balans som står i relation till det liv vi lever. Att ständigt läsa, se eller höra ord som relaterar till att du är ”lyckad om du tränar VARJE dag, har ett sexpack på magen eller bara äter kost utan tillsatser” kan för en person med svag självkänsla, dåligt självförtroende eller som har ett tvångsmässigt beteende sen innan vara rena katastrofen. ”Om jag bara går ner några procent fett till, äter lite mindre portioner eller börjar gå upp varje morgon klockan 5 och promenera”. Det tar aldrig stopp när det väl har börjat och är som att hälla vatten i en hink med hål i. Vi behöver prata mer om självutveckling, värdet i att våga vara sig själv, vara nöjd med den man är och hur man tar dig dit. Absolut inte genom att fly in i överdriven träning eller genom att kontrollera varenda tugga av sitt matintag.

Själva begreppet ortorexi, eller “orthorexia nervosa”, återfinns för första gången i tidsskriften Yoga Journal. Året är 1997 och läkaren och alternativmedicinaren Steven Bratman skriver en artikel om ”rent” ätande. Maten ska vara utan tillsatser och så ”naturlig som möjligt”. Bratman menade att det här hälsosamma beteende kunde gå till överdrift och bli så pass tvångsmässigt att det kunde påverka människor liv och vardag. Leda till undernäring och allvarliga medicinska eller psykiatriska tillstånd. Enligt Andreas Birgergård, forskargruppsledare och docent på KÄTS (Kunskapscentrum för ätstörningar) klassas ortorexi inte som en ätstörning eftersom den inte uppfyller de kriterier som krävs för att vara en psykisk sjukdom. Och det faktum att begreppet förknippas med träning är enligt Birgergård ett tillägg som uppkommit fram för allt i Sverige. Han skriver att en person som känner igen sig i symtomen kring begreppet ortorexi vid en utredning på en psykiatrisk eller ätstörningsspecialiserad klinik likväl skulle kunna få diagnoser som anorexi, tvångssyndrom eller sjukdomsångest (källa). Det jag vill ha sagt är som jag skrev i inledningen att jag ofta tycker att vi lägger för stor vikt vid att dela in i fack, begrepp och mynta nya uttryck. Vi behöver lägga mycket mer fokus på forskning kring uppkomst och framför allt framgångsrik behandling. Människor dör av ätstörningar och ångestrelaterade sjukdomar. Och för att inte tala om det mörkertal av människor som lider i det tysta, som kanske inte har en fullt utvecklad sjukdom men komplex för sitt utseende, experimenterar med dieter och bantningskurer som kan få allvarliga konsekvenser för hälsan på sikt.

(En del av den fakta jag delar med mig av i det här blogginlägget har jag hämtat från KÄTS hemsida, www.käts.se. KÄTS står för ”Kunskapscentrum för ätstörningar” som bland annat bedriver forskning om ätstörningar när det gäller t ex behandling, diagnostik, läkemedel, samsjuklighet och psykologiska faktorer.)


Marina: Ät omega-3 kapslar, drick proteinshakes, drick energidrycker med BCAA (som inte ger någon energi), ät långsamma kolhydrater eller helst inga alls, ät inte mättat fett, ät LCHF, fasta, drick kaffe och träna innan frukost! Vem ska man tro på?

Detta är bara några av alla påstående som vi ofta möts av i media. Det kan vara svårt att urskilja vilka budskap som är vetenskapligt underbyggda eller inte. Det är även svårt veta vilka budskap som gäller just den individ som får budskapet. Frisk eller sjuk och i så fall vilken sjukdom? Inaktiv, motionär eller elitidrottare? Överviktig eller underviktig? Frågorna är många innan man eventuellt bör ta till sig ett budskap. För vissa skapar alla samhällets hälsopåstående en hög stress, en stress som kan generera till att vissa individer går till överdrift. En överdrift som, utan att han/hon tänker på det, istället på sikt kan leda till en ohälsosam situation. I vissa fall kan det till och med handla om en inkörsport till en ätstörning. Men hur vet vi om en aktiv är i farozonen för att utveckla en ätstörning eller kanske redan är drabbad. Vad skiljer en sund kostmedvetenhet i strävan att må bättre från ett tvångsmässigt kontrollerat ätande?

För en idrottare är det naturligt att göra allt för sin idrott, allt för att nå toppresultat och då är det stor risk att det kan gå till överdrift och bli till något ohälsosamt. Om en individ inte uppfyller kriterierna för att bli diagnostiserad med en ätstörning som anorexia nervosa men ändå uppvisar ett stört förhållande till mat och kroppsvikt, brukar man tala om sub-kliniska ätstörningar. Idrottsanorexi räknas till gruppen sub-kliniska ätstörningar. Ett restriktivt ätande och ett intensivt tränande ses här i kombination med en överdriven rädsla att gå upp i vikt trots låg kroppsvikt. I föreslagna kriterier för idrottsanorexi behöver dock inte den störda kroppsuppfattning nödvändigtvis föreligga liksom att viktnedgången kan vara lägre (endast 5 %) jämfört med kriterierna för anorexia nevrosa. När det gäller idrottsanorektiker så kan det vara svårt att identifiera henne/honom på grund av att det kan finnas vissa likheter med elitsatsningen som sådan. Detta kan exempelvis vara ett stort intresse för kosten, ett kontrollerat kaloriintag, en låg kroppsvikt, en låg hjärtfrekvensen i vila, extrema träningsmängder och perfektionism. Dessutom förekommer amenorré (utebliven mens) oftare oss idrottare än icke-idrottare. Det finns dock visa skillnader. Hos anorektikern blir träningen ofta mer planlös och fanatisk, muskulaturen minskar, hår och hud kan förändras. Även om prestationen initialt ofta mycket god, kan det på sikt innebära att balansgången är överskriden och negativa konsekvenser på hälsa och prestation uppdagas. Idrottsanorexia är således på flera sätt ”synlig” och tack vare idag alltmer uppmärksamma tränare och träningskamrater kan dessa individer få stöd och hjälp till vård och rehabilitering i ett relativt tidigt stadie.

Tänkt att mat som tidigare varit så enkelt, i dagens samhälle blivit så svårt. Frågorna kring maten har många gånger blivit onyanserade och detaljerade kring specifika delar gällande t.ex. prestation, ”superhälsa” och kroppsvikt, istället som förr då det endast var en fråga om att äta vad som fanns när man var hungrig. Det förefaller således allt mer angeläget att avdramatisera ätandet och bibehålla de positiva känslorna kring maten och måltiden. Samtidigt behöver vi understryka att t.ex. en idrottare ofta har särskilda behov av måltidsplanering och att, i vissa fall kontrollera sitt energi- och näringsbehov. En sund kostmedvetenhet handlar om ett varierat allsidigt och tillräckligt matintag med näringsriktiga livsmedel och regelbundna måltider ”timade” efter träningstider där faktiskt även pizza och godis kan (bör?) inrymmas. Samtidigt är det viktigt att en idrottare ska kunna tacka nej till en efterrätt eller godis utan att bli ”misstänkt” för en person med stört ätbeteende.

Syftet med att äta är att få i sig energi… energi till att kunna leva livet. Är det dessutom gott det man äter blir det ännu mer värt att leva.

Läsarfråga: Hej! Tack för att ni uppmärksammar och skriver om ett ämne som berör så många. Min fråga är om man bör ägna sig åt träning och/eller yoga vid undervikt och extrem undervikt? Är träningsförbud under behandlingstiden verkligen det bästa?

Alex: Tack för din fråga! Jag brukar säga att träningen var min räddning och det främsta verktyget som tog mig ur mina ätstörningar. Jag vill vara noggrann med att poängtera att jag var i ett stadie där min kropp svarade bra på träningen, jag var inte extremt underviktig längre och hade börjat att äta. Min åsikt är att en extremt underviktig person inte bör ägna sig åt fysiskt krävande aktiviteter, däremot anser jag att rörelse som tex yoga borde vara en självklar del av behandlingen vid ätstörningsproblematik. Varje fall är unikt, och beroende på personens bakgrund kan ett träningsförbud vara direkt förödande. Det som är viktigt att komma ihåg är att den skeva kroppsuppfattning/självbild som ofta följer en ätstörning åt gör att individen inte uppfattar sig som extremt underviktig, och därmed inte själv avgöra om träningen är konstruktiv eller inte för tillfrisknandet.

Anki: Din fråga är inte helt enkel att svara på, eftersom det beror på hur extrem undervikt det rör sig om. Har en läkare ordinerat träningsförbud så finns det med största säkerhet fog för det utifrån ett medicinskt perspektiv. Det finns även en psykologisk aspekt om det handlar om att ha en ätstörning, tvångsmässigt beteende kring träning, den egna kroppen eller att gå ner i vikt. Då är exponering av det som skrämmer allra mest en viktig del av behandlingen. Att utsätta sig för bland det värsta man kan tänka sig – att inte få träna/göra sig av med kalorier, för att på sikt inse att inget katastrofalt kommer att hända. Lugna korta promenader eller försiktig yoga med fokus på ”kroppskännedom och att landa i sig själv” tänker jag är första steget när kroppen orkar, är redo för fysisk påfrestning. Sammanfattningsvis finns det flera aspekter av din fråga men jag tänker att det finns en negativ laddning i uttrycket ”träningsförbud” som jag istället skulle vilja benämna ”kroppslig och själslig vila” för att orka med sin behandling.

Marina: Att träna eller inte är omdiskuterat och det beror självfallet på hur individen mår såväl fysiskt som psykiskt och det är viktigt att såväl ta prover såsom puls och blodtryck etc. men även lyssna på individen. Min personliga åsikt är att få röra på sig fast på ett kontrollerat sätt såvida den drabbade vill och kanske behöver fysisk aktivitet för att slippa en liten del av den ofta förekommande ångesten/ paniken över att inte få träna. Att sluta tävla och träna enligt tidigare schema är viktigt för undvika stressen men att röra på sig och vara fysiskt aktivt på andra sätt, som inte har med krav på ökad prestation i dennes idrott kan snarare vara en motivator i behandlingen. Exempel kan vara en friidrottare som i vanliga fall är höjdhoppare kan köra yoga, simning och spinning eller annat som han tycker om och ger honom (glädje och ro) men inte på en nivå som skapar stress och bryter ner kroppen. Följs sedan de fysiologiska värdena av en medicinare såsom läkare eller idrottsdietist så kan den fysiska aktiviteten ändras därefter. Viktigt är att tänka på att alla är unika och att samtala, lyssna och följa individen är oerhört viktigt.

LÄS OCKSÅ:
Del 1 – Vad är en ätstörning?
Del 2 – ”
Jag vill inte prata”
Del 3 – Självkänsla på sociala medier

Motivation

Gratitude is my attitude

Något som har gjort stor skillnad i mitt liv är att träna på att känna tacksamhet. Det kanske verkar som en nästan för enkel lösning, att skriva ner tre saker om dagen som du är tacksam över, men faktum är att studier visar på en långvarig effekt hos försökerpersoner (källa) – ju mer du övar dig på att känna tacksamhet, desto mer tacksamhet kommer du att känna! Så hur gör man? Börja med att här och nu, sluta läsa och blunda. Lista tre saker som du är tacksam över. Öppna ögonen och skriv ner dem, läs sedan resten av det här inlägget.


> Ta övningen seriöst, att skapa nya vanor tar tid. Ställ in en påminnelse på mobilen tills vanan har blivit en självklar del av vardagen.

> Variera dig! Om du varje dag uttrycker samma tre saker att vara tacksam över blir känslan inte genuin. Tänk tillbaka på tre resor du uppskattat, tre goda middagar, tre saker du lärt dig det senaste året osv.

> Dela med dig, skicka ett meddelande till någon som du uppskattar och uttryck din tacksamhet över att ha den personen i ditt liv.


Idag är jag tacksam för:
1. Den fantastiska helgen som var, framför allt en brunch i solen med ett par efterlängtade vänner!
2. Att jag är frisk nog att äta saker som jag själv inte valt, planerat för eller lagat – utan att få ångest.
3. Jag lägger ner hjärta och själ i det jag gör, och är tacksam varje dag för att det faktiskt gör skillnad för människor. Det händer något spännande kring min och Anki´s bloggserie om ätstörningar senare i vår.
Stay tuned <3


LÄS OCKSÅ: Guidad tacksamhetsövning i steg för steg.