Söndagskrönikan: När döden gör sig påmind sätts livet på paus

" Ska jag dö nu?! Jag får blodsmak i munnen. Hjärtat slår i trehundra. Adrenalinet sprutar genom kroppen. Det snurrar i huvudet och inte en enda tanke når hela vägen fram. – Okej, det konstigt ut men vad kan det vara? Piper jag fram. Läkaren fortsätter att förklara sakligt med facktermer och hänvisar till specialister som behöver titta på bilderna. "

Söndagskrönikan: När döden gör sig påmind sätts livet på paus. Du får det där ödesdigra beskedet som inte drabbar dig. Det där som händer andra, det man bara ser på film.
Under en tid hade jag känt mig förändrad. Kalla det intuition om du vill, men någonting inom mig varslade om att allt inte stod rätt till i min kropp. Jag bokar tid på vårdcentralen och dagen kommer för mitt besök. Läkaren är en förtroendeingivande farbror med snälla ögon och ett kallt stetoskop. Som i ett drömlikt tillstånd hör jag honom förklara med något allvarlig ton: ”– Det ser konstigt ut och vi måste göra fler undersökningar. Eventuellt måste du träffa en specialist. Det kan bli operation ” #kirurger #Lungor #missbildningar #fläckar #döden Likt trendriktiga hashtags snabbspolas livet förbi min inre syn.

Söndagskrönikan skrivs av: Anki Ström Foto. Shutterstock

Jag får blodsmak i munnen. Hjärtat slår i trehundra. Adrenalinet sprutar genom kroppen. Det snurrar i huvudet och inte en enda tanke når hela vägen fram. – Okej, det konstigt ut men vad kan det vara? Piper jag fram. Läkaren fortsätter att förklara sakligt med facktermer och hänvisar till specialister som behöver titta på bilderna.

Telefonsamtalet kom på min 43-årsdag. ”Ska jag dö nu?! Var denna födelsedagen min sista?!” Jag som annars inte brukar stressa upp mig över såna här saker. Jag som sprungit hos läkare sen 17 års ålder med min eländiga struma, får med ens en obehaglig känsla av att jag har haft tur länge nog. ”Ingen kan ju ha tur hur länge som helst? Inte ens jag. ”

Tiden fram till nya provsvar är en enda långa vånda av känslor och tankar. Försöker att bara vara som vanligt, samtidigt som jag begrundar mitt liv. Vem jag är och vad som är viktigt på riktigt. Kramar barnen längre och hårdare. Ser på allt som jag har i ett nytt ljus. Lovar mig själv att LEVA livet fullt ut. Oavsett vad som händer.

Så dimper brevet ner i brevlådan. Det ligger där hotfullt och blankt med myndig, blå Landstingetlogga. Vad nu! Läkaren lovade ju ringa om två veckor ..? Jag tittar en stund på kuvertet. Andas djupt, tar sats och börjar sprätta. Hjärtat slår hårt i bröstet och det susar lätt i öronen.

Bokstäverna lyser svarta mot det vita pappret. ”Halskärlförändring förekommer. Troligtvis medfödd missbildning – bedöms ofarligt i nuläget”. ”Datortomografi av thorax visar att lungorna är normala”.

Det tar några sekunder innan jag fattar. Sen skriker jag rätt ut. Kastar pappret i luften och springer på stället ”JAJAJA!!!” Jag ska inte dö! Inte än i alla fall. Jag behöver inte opereras. Jag är lite missbildade på insidan men so what?!”.

För mig blev det ett positivt besked. Efter alla prover och datortomografier visade det sig att det ”konstiga” inte var farligt. Något som ur det värsta skräckscenariot hade kunnat tagit livet av mig … Ryckt mig bort ifrån mina barn, familj och vänner.

Men för många är det slutliga beskedet allt annat än det de vill höra. Det paniska tillstånd jag tvingades leva med i min ovisshet, under bara några veckor, är något de människorna tvingas fortsätta leva i. Det tar jag med mig nu.

Idag vill jag tacka livet. Att jag finns och lever, Att jag har hälsan och en kropp som fungerar. Min älskade familj, nära vänner och allt därtill som är gott. Det är det enda som räknas i slutändan.

Var rädd om livet, hälsan och alla du håller kär. Och livet är till för att levas, lev medan du kan! // Anki Ström KBT-coach och mental tränare

Läs mer av Anki Ström Du blir vad du tänker 

 

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.