Jenny 42, självmedicinerade sin utbrändhet med alkohol

När Jenny kom till insikt insåg hon att hon självmedicinerat på olika sätt genom hela livet istället för att ta itu med det som är inuti.

Jenny 42, självmedicinerade sin utbrändhet med alkohol och andra flyktbeteenden, men utan att förstå att det var utmattningssyndrom det var frågan om. En vanlig dag hösten 2017 skulle Jenny åka till jobbet på Kulturskolan och ansiktsmåla barn när en vän sa till henne det var dags att ringa 1177. Då hade Jenny haft huvudvärk i flera dagar, muskelryckningar i händerna och fått kraftigt näsblod. På sjukhuset misstänkte man stroke och hon fick åka in direkt. Där konstaterade sen en läkare att hon var överspänd i hela kroppen och troligtvis för stressad. Han menade att Jenny måste ha utsatts för något som utlöst ett fysiskt trauma och hon svarade bara ”jag vet”.
Text. Anki Ström Foto. Privat

Jenny hade haft signaler länge och även sökt hjälp på olika sätt. Hennes hjärna gick på högvarv och hon kände att situationen var ohållbar. Hon insåg att hon aldrig fick tid för återhämtning hur hon än bar sig åt. Jenny fick bland annat träffa flera psykologer eftersom man misstänkte ADHD men när så inte var fallet lämnades hon åt sitt öde med orden;”Ja, du mår ju inte bra så det här får du ta tag i.”

Livet snurrade vidare och ungefär ett år senare, några dagar innan hon hamnade på akuten med muskelryckningar och näsblod hände det som enligt Jenny blev den utlösande faktorn.

– Livet är så coolt ibland. Jag är tillsammans med en man som går 12-stegsprogrammet och för att stötta honom gick jag på anhörigdagarna som anordnas. Du är instängd tre dagar i ett hus under handledning och sitter bara och pratar om hur du känner inifrån och ut. För mig tog det en timme att inse att jag är alkoholist själv, vilket jag har misstänkt länge, men nu blev det så tydligt. Jag insåg att jag har självmedicinerat på olika sätt genom hela livet istället för att ta itu med det som är inuti. Här kunde jag inte fly någonstans och insikterna ramlade på plats och det tog bara några timmar innan muskelryckningarna började. Då satte det fart, kroppen slog av och det var rätt häftigt.

Jenny beskriver ett liv där hon ständigt varit på väg, tackat ja till det mesta och hållit sig sysselsatt för att slippa tänka och känna efter. Inom KBT pratar man om så kallat ”flyktbeteende” som är ett sätt att dämpa ångest eller oro vilket i en förlängning bara vidmakthåller grundproblemet, något som Jenny är ett levande exempel på.

Läs även Stress – vår tids största hälsohot

– Ett av mina stora problem ör att jag tänker för mycket. Hjärnan går på högvarv konstant, dygnet om, även när jag sover. Det är därför jag har tyckt att det är skönt med alkohol för det ”saktar ju ner hjärnan lite” liksom att vara inne i projekt för då kanaliserar man. Jag har oron som en grund i mig och att göra mycket är en sorts självmedicinering … liksom att dricka mycket, skilja sig och gifta sig, att se till så att allting bara är ett stort stök. Allt det gör att jag inte behöver ta tag i oron som finns inom mig.

Till slut blev det för mycket och Jennys system sa ifrån. Hon fick inte tillräckligt med återhämtning för att orka med sitt höga tempo.

– Jag gör mycket saker men felet ligger inte i det utan att jag har lärt kroppen fel från början, att aldrig kunna återhämta mig från start. Även om jag får tid för mig själv och det ser jag till att jag får nu så vet jag inte hur jag ska använda dagar som är helt tomma för att återhämta mig. I teorin vet jag hur jag ska göra men inte min kropp.

Jenny tror aldrig att det är för sent att lära sig men poängterar vikten av att söka hjälp i tid, för oftast när du väl går till doktorn för dina symptom så har det gått alldeles för långt. Trots att Jennys kropp i stort sett lade av och hon i början inte orkade annat än att ligga i soffan och stirra upp i taket var hon inte sjukskriven särskilt länge. Hon säger själv att hon borde vara sjukskriven fortfarande men att det inte är lätt när man inte vet hur man ska göra, vilka rättigheter man har och orken saknas till att ta striden själv.

– Läkaren satt verkligen och hotade mig med att om du inte går tillbaka och jobbar nu kommer det här att bli en jättestor apparat och det orkar inte du. Han satt där med sin mall och upprepade att ”du måste ju tillbaka”.

Att ha en förstående chef som låter henne anpassa sina dagar och arbetsuppgifter utifrån dagsform och mående uttrycker Jenny som en förutsättning för att hon skulle kunna komma igång och arbeta heltid igen. Hon berättar att de haft samtal sen tidigare om att hon pressar sig själv för hårt och att hennes chef inte är förvånad över att det gick så långt. Frågan är hur Jenny hanterar situationen och får återhämtning när hon egentligen känner att hon hade behövt en längre sjukskrivning?

Du kanske även gillar Andas in ”fuck it” andas ut ”let that shit go” – om stress och personlig utveckling

– Först är det ju det uppenbara, att inte fylla kalendern och säga ja till allt. Men det är bara en del av det för det handlar inte enbart om sysselsättning och jobb utan det är allt i livet, dygnet om. Så det räcker inte med att plocka bort saker från kalendern utan handlar om hur man tänker. Även om jag skulle sluta jobba för att det ör för mycket för mig så spelar det ingen roll för det är inte där i problemet ligger utan det handlar om hela ens väsen.

Jag försöker att inte fly hela tiden när jag känner att jag mår dåligt. Antingen lägga mig i ett mörkt rum med en filt över huvudet eller så vill jag åka bort och göra grejor och inget av sätten leder någon vart. Det gäller att hitta den där berömda balansen hela tiden, i stort och smått även om det är svårt när man har levt fel hela livet och så ska man lära in något nytt.

Vi återkommer till frågan om hur tidigt hon fick sina första symptom och att det egentligen handlar om att inte orka upprätthålla sin livsstil längre. Den klassiska 40-årskrisen är enligt Jenny inte så konstig när man lever på ett sätt där man förbrukar mer energi än vad man får tillbaka vilket funkar jättebra till en viss gräns när man blir för gammal, inte orkar längre och kraschar.

– Det är ju väldigt svårt att ta in när man är 25 att ”tagga ner för när du är 40 så kommer det här att bli för jobbigt”. Så det handlar inte om att det har varit för mycket för länge utan att jag orkar inte längre och har blivit för gammal.

Frågan är om Jenny, som arbetar med sin passion, är sina prestationer? Vilket är vanligt bland många människor och om det påverkar att hon har ”bränt ut sig”. Finns det en risk med att jobba med sitt stora intresse?

– Det är både och för jag skulle utan problem kunna leva ett liv utan teater och vara precis lika hel. Jag tycker dock att det är väldigt kul så det är dumt att inte hålla på men visst måste jag hitta en lagom nivå. Jag tror inte alltid att det behöver finnas en tydlig gränsdragning mellan jobb och fritid så länge man är medveten om att det behövs balans. Den som är PT struntar ju inte i sin egen träning för att ”nej men oj, nu blev det för mycket träning i mitt liv” eftersom det är något man mår bra utav.

Det mest spektakulära i Jennys historia och det som ger uttrycket ”allting sker utav en anledning” en djupare innebörd är att hennes pappa konstaterades ha cancer i samma veva som Jenny blev sjukskriven för utmattningssyndrom och inlagd på sjukhus.

– Min sjukskrivningstid var ungefär lika lång som till dess att pappa dog för han kom aldrig hem från sjukhuset. Jag orkade göra en sak om dagen och då kunde jag åka och träffa min pappa varje dag när han låg inlagd. Hade det här inträffat när som helst annars under mitt vuxna liv så hade jag inte haft tiden. Det är så skumt. Jag kände också att hjärnan började fungera igen när pappa hade gått bort och i allt det här jobbiga kom det något bra att jag insåg att jag måste ta tag i mig själv och mitt liv.

Jag ber Jenny ge några avslutande råd till andra som drabbats av stressrelaterad psykisk ohälsa.

– Inse att det tar tid och att man kan se det som att blir man sjukskriven eller kraschar så är det bra för då har man fått en chans att göra om och göra rätt.

– Acceptera att du inte orkar med en massa uppgifter och telefonsamtal utan ta en sak i taget/om dagen.

– Sov och ät ordentligt.

– Krama din partner eller omgivningen mycket. Du får hämta kraft från andra och måste inte fly.

– Tänk att kris är utveckling och att det är coolare människor som säger nej.

– Se det som att du har fått en andra chans att göra om och göra rätt.

Faktaruta:

Namn: Jenny Wistbacka

Ålder: 42 år

Familj: sambo med Glenn, två söner 5 och 20 år samt ett ”extra hjärtegryn”

Sysselsättning: Teaterlärare på Kulturskolan

Tränar: Alltifrån danspass till jogging

Definierar hälsa: Balans, vilket gäller för alla bitarna, fysiskt, psykiskt, kost, stimulans och det sociala.

Motto: ”Var sak har sin tid”– att kunna stanna upp och andas när det drar igång men även ”gör allt som du har lust med så länge du inte gör dig själv illa och helst inte någon annan. Inte fastna i att ”det är ingen idé” utan GÖR.

 

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.