Browsing Category

Livet över kaffe

Livet över kaffe

Träningsselfies – motivation (för andra) eller bara en egotripp?

Den här sommaren har jag tränat en hel del. Betydligt mycket mer än vad som synts på sociala medier. Så vad har hållit mig tillbaka från att posta träningsbilder?

Kanske mest för att jag kan tycka att det känns jävligt fåfängt att Instagramskryta över en rutin som borde vara lika självklar som att äta frukost, bajsa och borsta tänderna … Men även för att jag tror att det är bra att ta en paus från uppdaterandet ett tag. Bara vara i stunden med dig själv, där du är. Ingen mer än du och berörda parter vet om att du tränar … Jag kan nästan tycka att den känslan är lite lyxig och fin.

Att posta träningsselfies har blivit en reflexmässig vana som man inte längre varken reflekterar över, eller ännu mindre ifrågasätter. Eftersom det ligger så stort värde i en hälsosam livsstil i dag. ”Det är en  självklarhet” (att träna och äta hälsosamt) anser man,  i de upplysta kretsar jag umgås i. Men vi vet ju att så ser tyvärr inte verkligheten ut för alla.

Kanske behöver man inte göra en så stor grej av detta … Men ibland undrar jag om den där träningsselfien verkligen är till för att motivera andra till att få benen över soffkanten … eller för att boosta vår egen självnöjdhet?

Oavsett drivkraft, yttre eller inre, är det ju super att man tar sig iväg! Och kan den där artificiella dopaminkicken vi får av alla likes och kommentarer … det vill säga belöningen efteråt … vara skäl nog till att komma i väg, är ju det en jättestor vinst i sig. Även om det mest idealistiska vore, av alla möjliga världar, att vi tränade för vår egen skull – och inte för att stoltsera med.

Jag brukar tänka att det är personer som du och jag som har skapat den där beroendeframkallande  appen Instagram. En digital app är ett påhitt … Instagram är en  pseudovärld i vilken somligas verkligheter …  det vill säga jorden vi går på, luften vi andas och delar … är mer värd för vissa än andras. För att verkligheten inte längre är vacker nog utan retusch. Och för att vissa människor har mer talang/intresse för bild och retusch än andra.

Det är också delvis av den anledningen som jag inte heller vill skönmåla mig själv som alltid på topp. Vilket lätt blir det summerade intrycket när du hela tider lägger upp träningsbilder. Den där bilden säger egentligen ingenting om dagsformen eller om hur passet gick.

Just nu, har jag en bättre period när jag tränar och äter hyfsat regelbundet … Men jag ser inte mig själv som bättre än någon annan. Fast det är klart … kanske kan mitt postade träningspass och min nyttiga keso- och kalkonmacka på grovt bröd motivera någon till en bättre livsstil …  Om jag har tur!

Men frågan är, om jag längre vill utge mig för att vara en ”livsstilsprofet”?

Och borde det inte vara alla vuxnas ansvar att göra sunda val?

Från selfies till medelålderskris ..?

I går hade jag en jättemärklig dag. Vet inte om det är ”kremeringshettan” som gör mig tokig … eller om det är jag, ”kvinna mitt i livet”, som håller på att bli bitter och förvandlas till Fredrik Backmans romanhuvudfigur – ”moralpolisen Ove”  (Mannen som heter Ove) ? Läs här: Hela gårdagen höll jag på och ”brottades” med banken och olika myndigheter  …

Den där tisdagen som skulle blivit en mysdag för mig själv, blev istället till ett rent hell (vete)

Är det här att vara medelålders? Skriva brev och klaga till konsumentombudsmannen för att Frödinge har för få rosa prinsesstårtor i frysdisken … svara på trådar på Facebook och ledare i dagstidningar om immigration … och brusa upp när någon inte tagit bort luddet i torktumlaren!

Jag kan inte komma ihåg …. att jag  hade varken tid eller ork att gå i taket för att en bankman slarvat på jobbet … när jag var yngre, sisådär 5-6 år. Då brukade jag tycka ( … och förhoppningsvis mina vänner med ..). att min ”glada karismatiska personlighet” var en av mina absoluta tillgångar.

Nu vet jag faktiskt inte längre ..?

Nog filosoferat! Kanske borde jag gå till gymmet och ta en träningsselfie istället? Då skulle det kanske kännas lite bättre 😉

 

Träningsselfies – motivation (för andra) eller bara en egotripp?

Just do it? Jag har börjat styrketräna igen … alltså styrketräning med fria vikter och maskiner … efter ett avbrott på cirka 5 år. Förr kunde jag, när jag gick ut på klubb, bli kommenterad på mingelsajter som ”kvällens mest vältränade överarmar” … ”Fitness-Mallan” var en pseudonym under en period … Men de senaste åren har jag mest ”wellness-tränat” utan något direkt mål. Nu har jag plockat upp den ”pucken” … Lugn, jag har inte fått för mig att börja tävla i ”veteran fitness” eller så … Men det vore trevligt att avrunda denna sommar som en uppdaterad version av mig själv.

 

Livet över kaffe

Livet över kaffe

Livet är kaffe … kaffe är livet? Vin är till för att skålas, tårta för att delas men kaffe kan du dricka alena. ”Singelkaffet” har normaliserats i vår digitaliserade tillvaro, där det är mer vanligt att fika med laptopen som sällskap, än tillsammans med en vän.

Kaffe – så mycket mer än bara en dryck?

Kaffe förenklar umgänget. Du kan bjuda på kaffe utan att det medföljer en lång ”fritt från livsmedel-lista”. Fast det är klart … allting går att komplicera om vi verkligen vill, i ett idealistiskt samhälle där maten gått från att vara en byggsten för kroppen till en byggsten för identitet. 

Kaffe är den del av immigrationen som vi gjort till vår tradition. När jag reser längtar jag alltid hem till min hund och vårt ”svenska kaffe” – Skånerost, handplockade bönor från Östafrika, Brasilien och Latinamerika.

För mig står kaffe för paus och prestation, kreativitet, drömmar och äventyr på en och samma gång. En take away-kaffe på språng, förväntningar vad som komma skall och pirret av att vara på väg!

För mig representerar kaffe värme och barndom. Doften av kaffebönor och det puttrande trygga ljudet hemma hos mamma av en kanna som bryggs. Mamma, omhuldande och varm med båda fötterna djupt i den skånska myllan. Mamma är kanelbullar och Skånerost. Pappa är Finger Marie och Gevalia. Eller Löfbergs Lila. En puttrande akademisk brunn av filosofisk melankoli – självklar och oförutsebar på en och samma gång.

Själv tar jag den skånska traditionen till Solna och dricker mitt kaffe svart. Att hälla mjölk i nybryggt kaffe vore lika vådligt som att göra en ”dagens” på Champange.

Kaffe är jag. Jag är kaffe.

Sanningen är att min mest kreativa och lyckligaste stund på hela dagen, är när jag får dricka mitt morgonkaffe i lugn och ro – gärna undertiden som jag petar med en text.
Och faktum är, att de flesta texter jag skrivit producerats över kaffe.

Även nu.

 

Livet över kaffe

Kaffestund har guld i mund. <3 Foto. Jenny Unnegård

 

 

 

 

Livet över kaffe

Prinsessdrömmar och kalasgrodor

Att fylla år är en märklig sak. Av flera anledningar. Dels att självbilden får sig en liten knäck med varje år som plussas på min nacke … blandat med tacksamhet över att få åldras med hälsan i behåll. Och ett vemod, över det faktum att flera kapitel är färdigskrivna – det finns mycket som är oåterkalleligt förbi när du passerat 44.

”Prinsessan och kalasgrodan”

Men faktum är att hur gammal jag än blir, har inte mycket förändrats gällande förväntningarna på födelsedagen sedan jag var 7.
Det är samma självupptagna naiva gamla prinsessdrömmar om att vilja bli satt på en födelsedagspedestal som tar över min kropp (läs mitt bättre vetande) varje år … och samma drömmar som går upp i rök när det inte händer.

Jag vill också sitta i en sådan där prinsesstron som de har på födelsedagskalas på lekland eller Donken! Äta prinsesstårta med marsipan med alla (2) vännerna på små stolar längs bordskanterna – ställa till med efterfest i bollhavet!

Prinsessdrömmar och kalasgrodor

Kalasdrömmen att sitta som huvudperson i prinsesstronen. Bilden föreställer tyvärr inte mig. Jag har alrig, ännu, blivit firad i en sådan här tron. Nästa år kanske? 😉

Notera den återkommande frustrationen över att ingen är hemma under semestertider … Så har det alltid varit, sedan jag var liten.

Och bakslaget, att inte få en present, TROTS att jag avfärdat det som ”ingenting viktigt”.

”Äsch, jag behöver ingen present. Vad är 44 för ålder att fira??!” betyder i själva verket ”Ja, tack! snälla. Överraska mig! Golva mig med kreativa innovationer!!!”

(*Som vuxen kan du ju, men vill helst inte, köpa presenter till dig själv*)

Födelsedagar är dagar som en ”bal på slottet” … Det är en dag som kan få dig att känna dig väldigt påtänkt och speciell … men även bortglömd och oviktig. Beroende på vem som grattar. Eller vem som glömmer bort att gratta.

Förtjusningen (och förvåningen) över att somliga vänner från förr fortfarande bemödar sig att skriva personliga mejl på sociala medier … (*Tack, för att ni hör av er en gång om året*)

Liksom glädjen när en nyfunnen vän tar sig tid att ringa och gratta personligen … och till och med dristat sig till att köpa en liten present! (*Guldstjärna i kanten till henne!*)

Prinsessdrömmar och kalasgrodor

Årets present. Ett armband som ska ge tur … när det så småningom trillar av ska en önskan gå i uppfyllelse. Prinsessdrömmar i all ära … Har många saker att önska mig men vet att de flesta önskningar kräver hårt jobb för att inträffa. Därför har jag svårt att veta vad jag önska mig … vad jag ska tro på ska kunna gå i uppfyllelse?

Existentiella tankar om livet blandas med outtalade förväntningar på dagen, som tyvärr sällan blir så glad och så kul som man hoppats på. Kalasgrodan som jag köper på kondis för 45 kr och  äter med andakt varje år …  Äter den i tre omgångar över flera dagar. Jag har alltid älskat prinsesstårta och den är som allra godast när den fått mogna till sig i kylen någon dag. Eller tre …

Prinsessdrömmar och kalasgrodor

Flagnat nagellack och krackelerade prinsessdrömmar …

Prinsessdrömmar och kalasgrodor

Kalasgroda dag 3 … Ser nu fram mot en lång ”grodfasta” till nästa år.

Och … varje år …  det slår aldrig fel …  är det alltid ”den där personen” som inte hör av sig och tar udden av dagen. Vännen med stort V, som jag vet är medveten om att jag fyller år, men har huvudet uppe i sin egen semester och förmodligen skyller på radioskugga. Besvikelsen sköljer jag ner med födelsedagsvin och stryker melodramatiskt hennes namn från den lätträknade listan över nära vänner.

Nu är ni bara 2 kvar. (*Ni vet vilka ni är?*)

 

Note to self. Hurra! Det är din födelsedag –  ”Förvänta dig ingenting men var beredd på allt!” (och se till att du har, minst en, hund i knät och en låda vitt vin i kylen)

Prinsessdrömmar och kalasgrodor

Och som så många födelsedagar förut, är det tur att det finns kalasvin!