Malin Nylén: Vad är ett liv värt?

För att kunna rädda mänskligheten, klimatet och jorden, behöver vi själva vara en del av lösningen på världens problem. Foto. Skeeze, Pixabay och Fotograf Birgersdotter

Vad är ett liv värt? Och är allas liv lika mycket värda? Svaret på denna utmanande och filosofiska frågan kan nog variera beroende på vem du frågar och vems liv det gäller. Ditt eget eller dina anhörigas? Ditt husdjurs? Barnens i Afrika? Eller en främlings på gatan?

Och om olyckan är framme, vad gör du då? Ingriper du eller lämnar du över ansvaret till någon annan? Och vem räddar du först – dig själv eller din nästas?

Fly eller fäkta – vem är du i en pressad situation?

I en pressad sitaution handlar vi instinktivt. Somliga griper in och tar per automatik kommandot över situationen. Andra fryser och blir passiva. Kanske till och med lägger benen på ryggen. Jag vill gärna tro att jag skulle kasta mig framför en bil och ta dödssmällen, om det gällde att rädda livet på min bonusdotter. Även om vi saknar bilogiska band. Jag vill även tro att alla föräldrar skulle göra så, men skulle vi verkligen det?

Jag tänker på filmen Turist, regisserad av Ruben Östlund, som skildrar en familj på skidsemester i Alperna under fem dagar. På den andra dagen tror familjen för ett ögonblick att den kommer slukas av en lavin; det visars sig vara falskt alarm, men mannens oridderliga beteende vid händelsen utlöser en kris inom familjen.

För att som kontrast till Östlunds kontroversiella science fiction-skapelse, låta tankarna skänka ljus till småbarnspappan Britten Chris Bevington, 41, som under tragiska omständigheter dog hjältedöden när han osjälviskt räddade sin son undan Rakhmat Akilovs skenande lastbil under terrordådet på Drottninggatan 7 april 2017.

När krissituationer inträffar handlar vi omedvetet, inte alltid förmögna att tänka rationellt. En ologisk, förrvirrad handling i ett chockartat tillstånd må vara märklig men går att förlåta.

Men vid andra, mindre akuta incidenter, har du faktiskt möjligheten att välja vem du vill vara; den som stanna upp och ingriper, eller den som blundar och överlåter ansvaret på någon annan.

Som häromdagen, när jag och Mårten fick “barmhärtighetsavliva” en stackars skadad mus som någon brutalt cyklat över. Det lilla djuret låg där på asfalten och vred sig i våndor, kved och kippade efter luft – medans folk bara gick förbi och tittade, och lät den ligga kvar där och plågas. De tänkte väl att det “bara var en äcklig liten råtta”, ett skadedjur, vars liv inte var värd någonting?

Resten av kvällen kände vi oss bedrövade som hade behövt ta livet av det stackars djuret. Men ännu mer illa berörda var vi av människors nonchalans och brist på empati. Som cyklist kan det ju inte undgå en själv om man kör på ett mus? Och hur kan man bara gå förbi och glo på ett djur, aovsett ras, som ligger på marken och lider en plågsam död? Jag har till och med varit med om en smitningsolycka där en cyklist körde ihjäl en hund. Här kan du läsa om “Tjejkvällen som slutade i ett dödsdrama”

Ingenting förändras av bara en massa surr”

Det är lätt att tycka till på nätet, men hur många av alla som snackar på socaial medier gör något på riktigt? Foto. Geralt, Pixabay

Incidenten med musen påminde mig om något mycket större. Det vill säga hur viktigt det är att agera när någon behöver vår hjälp – inte skjuta över ansvaret på andra.

När olyckor händer i samhället på allmän plats, och drabbar människor som vi inte känner personligen, då är det så himla enkelt att blunda och hålla för öronen, låta situationen passera.
Liksom ursäkta sig med att “det där är inte mitt problem eller skyldighet”.
Eller ännu värre; ställa sig och glo som en åskådare på cirkus med biljetten i handen. Eller, som i vissa makabra och empatilösa fall, hala fram mobilen och börja filma för att “dela med sig” på sociala medier.

I dagens sociala medier-samhälle vill vi ju så gärna vara rättskaffens – fina medmänniskor som tycker till, om både det ena och det andra, på nätet. Driva kampen för klimatet, äta vegetariskt, vara närvarande och fånga dagen.
Men ingenting förändras av bara en massa surr. Hur många av alla som snackar på sociala medier gör något på riktigt?

“Vi behöver själva vara en del av lösningen”

Är allas liv lika mycket värda? Foto. Alexas_fotos , Pixabay

Är det inte så, som Mikael Wiehe (geniet och legenden) säger i texten till “Flickan och kråkan”, att symboliken för vårt mänskliga hopp är en skadskjuten kråka… eller en överkörd mus?
Och vi är springande, förvirrade barn. Som ännu inte fattat någonting. Och som i vår enfaldighet, fortfarande tror att det finns någon som kan erbjuda en quickfix-lösning på världens problem …

Det må låta krasst, men ibland undrar jag om mänskligheten är ens värd att räddas? För det finns väl ingen så intelligent men destruktiv ras som ställer till så mycket på jorden som vi? Men om vi vill kunna rädda mänskligheten, klimatet och jorden, behöver vi själva vara en del av lösningen.

Så med den kontexten, utmanar jag dig att gå ut och fånga dagen i dag (eller i morgon) – med dina bara händer. Var en del av lösningen!

Och var det i “real life”, och inte bara på nätet. Fånga situationen och äg den. Även om det bara gäller livhanken på ett litet djur.


Tack Mikael för din profetia. Du visste att det var kört för oss, redan 1981.


1 KOMMENTAR

LÄMNA ETT SVAR

Din kommentar
Ange ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.