Livet över kaffe

Äkta vänskap består?

Stämmer ordspråket att ”vänner kommer och går men äkta vänskap består”? Jag vill gärna tro det men relationer är sällan så okomplicerade som man önskar att de vore. Och hur vet man att en vänskap är äkta?

Ja, relationer kan vara kluriga och när någonting går fel i en vänskapsrelation, kan det vara lätt att utgå från sig själv och bortse från hur olika vi faktiskt är – vi människor.

För om det är någonting jag tagit med mig längs resans gång (och ofta påminns om) är att det finns lika många delade perspektiv som det finns ryggsäckar … Ingen relation är självklar och det finns ingen relation som kan tas föregiven. Vilka känslomässiga behov en person har och är kapabel att ge till en annan människa, beror till stor del på var man befinner sig i livet och hur man mår i själen.

Vänskapspremisser nu och då

Förr om åren, när jag inte var lika intakt i mig själv som jag är i dag, kunde jag känna panik när någon ville ha för mycket av mig. Och istället för att bli smickrad över att få någons fulla förtroende, kände jag mig stressad inför tvåsamhet och att bli inplanerad i en ”bästisagenda”. Men i dag, när jag har mognat och landat i mig själv, känner jag precis tvärtom.
Jag har massor att ge och jag är inte rädd för att känna. Och jag har hellre få och nära vänner än många ytliga. Jag vill inte ha surr, jag vill ha lugn.
Som kanske bekant finns det ytterligare ett gammalt hederligt ordspråk som säger ”när fan bli gammal blir han religiös” som kan tolkas att ingenting är beständigt (och att alla kan förändras)
Det ligger någonting i det där … precis som det finns en poäng med de flesta gamla talesätt. De kom alla till av en anledning.

Återföreningen

I går återförenades jag och Roza efter att inte ha sett varandra på 10 år. Vackra Roza, som sedan många år bor i USA (just nu i New York) var  en gång i tiden  av mina närmsta vänner. En person som jag delat många skratt, samtal och minnen med. Minnen som i dag tyvärr har bleknat och återkallas som fragment av en svunnen tid.
När vi satt där igår och “pratade i kapp” slog det oss hur mycket som har förändrats under det senaste decenniet … I synnerhet när vi halkade in på ämnet ”sociala medier” och hela den digitala världen. En ytlig kultur och nya villkor som inte var utbredd på samma vis, 2008, när vi umgicks senast. För att inte tala om global upphettning och oron i världen.

Två vänner som möts och som lärde känna varandra genom modesammanhang … då vi båda som yngre (vid sidan om studier och jobb) försörjde oss framför kameran … Nu möts vi igen, många livserfarenheter rikare och visare, grånade hår, ridbyxlår och kråksparkar … Mina betydligt djupare än hennes, men så är jag också 8 år äldre. Ingen av oss har barn. Mitt tåg har gått. Roza som “bara” är 36 har fortfarande chansen.
Och alla egodrivna ambitioner som vi båda hade under så många år … Det meningslösa “fluffet”vi höll på med … Ja, det där känns med facit i hand så oerhört ointressant, när det enda som egentligen betyder något ”in the end of the day” är en säng att sova i och mat på bordet, familj och nära relationer.

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply